Reflektion
Vaknar ganska tidigt den första dagen efter min första arbetsvecka är till ända. Smyger upp för att inte väcka min dotter, tar med mig en kopp kaffe och en smörgås ut på altan i solskenet. Slår mig ner i hammocken och gungar lite sakta medan jag sippar på det nybryggda kaffet. Hör humlorna surra i mina Bolltistlar utanför altanräcket, fåglarna tjattrar nere i trädgårdshäcken, en granne prasslar med morgontidningen någonstans. Och jag känner av förändringen. Sommaren har börjat dra sig tillbaka. Luften är fuktigare och dofterna har förändrats. Ljuden är också annorlunda. Om man tar sig tid att lyssna, lukta och känna, så känner man sommaren säga adjö.
Och vilken sommar det har varit sen! Sol, sol och sol! Men kanske bjuder också hösten på värme? Jag tror inte att det är över riktigt än. Det kommer dagar som man kan njuta av värme och sol även framöver, men något har ändå förändrats i luften. Nätterna har blivit mörkare, fuktigare och kyligare. Bär och frukt lyser mogna på träd och buskar. Och alla eländiga getingar har bråda dagar. De finns överallt. Björkarna börjar få gula blad mitt bland det gröna, och släpper sina frön som virvlar runt i luften och täcker hela altangolvet. I affären plockas block och pennor fram för det kommande skolåret. Och grannens barn har fått nya skolväskor som de är mäkta stolta över.
Dagarna går så fort! Vet att mamma alltid sa, att ju äldre man blir, ju fortare går dagarna. Och det stämmer ju faktiskt. Det vet jag nu. Livet snurrar så rasande fort. Plötsligt känner man en lätt panik över att man inte hunnit med hälften av allt det där som man velat göra med sitt liv. Dagarna håller på att ta slut. Tiden rinner iväg. Mina barn klarar sig utmärkt på egen hand. Jag är inte längre behövd. Inte på samma sätt i alla fall. Jag börjar bli gammal. Suger lite försiktigt på den karamellen. Hur känns det? Jo, det känns okej. Det är ju inget man kan göra något åt i vilket fall. Det känns som om det är lättare att ta dagarna som de kommer. Jag oroar mig inte lika mycket. Hm...det var en liten vit lögn! Jag kommer förmodligen att alltid vara den där människan som oroar sig över både det ena och det andra. Det är antagligen därför jag nu sitter med ett magsår och äter medicin.
Men över lag....jo, jag har det ganska bra. Jag har gått igenom en hel del. När jag tittar i backspegeln så ser jag det. Det har lärt mig mycket och gjort mig starkare på många sätt. Det finns kanske en del saker jag önskar att jag gjort annorlunda, men inte så många. Jag har träffat många fina människor som lärt mig saker som fört mig vidare framåt när jag inte såg vägen framför mig. Det blir fortfarande dimmigt ibland, men nu kanske det mer beror på ålderns sämre syn? Hahaha... Jag har accepterat att jag inte orkar jobba mer än 50%. Men de timmarna sysslar jag med sånt jag älskar att göra, nämligen att laga mat. Jag har fina vänner och två underbara barn. Och fortfarande har jag mina fina föräldrar i livet. Mindfulness....ja, att leva i nuet...det är vad jag tänker försöka göra den tid som är kvar för mig.
Tillbaka till rutinerna
Så sitter man här igen, på den sista semesterdagen, och undrar vart de fyra veckorna tagit vägen? Imorgon bär det av till Huskvarna och jobbet igen. Det känns både roligt och lite sorgligt att sommaren börjar lida mot sitt slut. Fast i år kan man då inte klaga på att vädret varit dåligt! Sol, sol, sol, och mera sol! Inte för att jag vill klaga, men lite regn då och då skulle inte vara fel. Försökte rensa lite i mina land, men det dammade så att jag fick ge upp. Och alla blommor har ju blommat över. Fast det har varit för varmt att jobba i trädgården i alla fall. I denna värmen orkar man ju ingenting!
Mest har vi varit uppe i mor och fars sommarstuga. Att ligga i blöt är det enda som funkar. Och det är verkligen skönt och avkopplande att vara där. Vattnet har varit alldeles ljummet. Det har nästan inte känts att man gått i. Jag är egentligen ingen vattenmänniska men i år har jag faktiskt badat i massor!
Hela släkten har badat och haft det skönt! I år kan jag ärligt säga att jag haft semester. Tvätt och städning...vad är det för något? Så jag har en hel del att ta tag i när värmeböljan lagt sig, kan jag säga. Men vet ni vad... jag struntar högaktningsfullt i det!
Och det känns nästan konstigt att titta på tv nu. Har inte slagit på tv:n sen, jag vet inte när. Däremot har jag legat i min hängmatta och läst böcker. Den härliga konstruktionen var ett mycket bra köp! Tvättat har jag heller inte gjort, för kläder har man ju inte behövt heller. Det har varit en väldigt lat semester. Men jag behövde det, Har haft ganska mycket problem med min mage och fick medicin för det. Det har också gjort mig väldigt trött.
Så har vi gratulerat en härlig person som fyllde 90 år! Olle, som för övrigt, är min mormors sambo. Det var en jättefin dag med strålande sol, som vanligt, och mycket folk, god mat och blommor i massor. Men det är han värd. Min plastmorfar. För alla de gånger jag fått följa med och åka lastbil med honom, eller när vi klädde ut oss till påskkärringar med smink och allt. Alla galna upptåg han var med på när man var liten.
Han är en riktig gottegris så naturligtvis blev det tårta också. Jag tror att han var ganska trött men nöjd när han åkte hem med hela sitt hav av blommor.
Så lite har jag allt varit med om i sommar också, inte bara lata dagar i hängmattan. Men semesterveckorna går så väldigt fort. Och nu är det ett helt år till nästa gång. Fast jag älskar ju höst och vinter så jag har ju det att se fram emot. Och jag hoppas på ett lite lugnare år då. Men den som lever får ju se. Ha det bra så länge! B)
Rättvisa
För en gång skull kan jag skriva därför mitt hjärta sprudlar av glädje! Har ju varit så vansinnigt orolig för min lilla bil. I dagar har jag skjutit upp att åka till verkstaden för att slippa bli klubbad medvetslös av dåliga nyheter. Så idag tog jag mod till mig och satte mig i bilen...vred om nyckeln...och lampan för motorfel var plötsligt inte längre tänd! Lite undrande åkte jag ändå ner till verkstaden och frågade vad det kunde vara? Troligtvis har bilen känt av något tillfälligt, fick jag höra. Det var ingen fara att köra den och om det skulle hända igen skulle jag bara komma ner så skulle de läsa av bilen. Helt enkelt jublande åkte jag hem igen.
Väl hemma tog jag vägen över postlådan för att ta in posten. Och där låg den!!! Boken jag så länge letat efter för att få en serie hel. Hittade den slutligen på Tradera för 25 kr. Och nu var den min! Med den älskade boken tryckt till bröstet gick jag in. Detta måste ju bara firas med en kopp blaskigt kamomillte! Jag avskyr smaken, men det ska göra min mage gott, sägs det. Och idag, tror jag på allt!
Klockan 13.30 har jag tid hos doktorn för min mage. Kanske går det besöket som en dans då också. Nu har jag kämpat med min magkatarr så länge att det faktiskt är dags att jag får hjälp. Ingenting har hjälpt. Får ont av att dricka vatten t o m. I natt satt jag på sängkanten och flämtade efter luft därför att magsaften kommer upp och åker ner i lungorna istället. Ingen skön känsla, kan jag meddela. Men nu har jag äntligen tagit tag i det också. Jag kan faktiskt t o m tänka mig att svälja den där eländiga kameran, om de ber mig. Bara jag slipper ha ont och kan äta igen. Vi får se vad besöket ger.
Igår hade dottern och jag en skön heldag i mina föräldrars sommarstuga. Vi solade och badade och slogs med miljoner getingar. Men var så glad att hon följde med, skrattande och glad. Det läkte mitt sargade hjärta ytterligare lite till. Att ta vara på nuet, carpe diem eller mindfulness, ja, det är nog inte så dumt. Ska försöka göra det lite mera. Leva i nuet och inte oroa mig för morgondagen så mycket. Och kanske kommer sonen närmare mig igen också. Hans fina Emelie ska läsa i Eksjö och kanske får Andreas jobba på Mekonomen i Nässjö igen om allt går bra. Och då kanske de letar bostad i Eksjö, vilket är lite närmare än Myresjö i alla fall. Det skulle vara roligt!
Och så är det ju detta faktum att jag faktiskt har två hela veckor kvar att njuta av min semester i värmen. Ibland känns livet ändå gott! Först så går det upp och sedan går det ner. Men för ögonblicket så är det upp måste jag säga och jag tänker njuta av det. Kram på er alla!
Tankens makt
Njuter av lata semesterdagar och har faktiskt inte lust att blogga. Fast nu har jag haft envisa tankar surrande i mitt huvud ett bra tag. Så jag tänkte att, kanske, om jag skriver av mig lite, så försvinner de. Ja, det är ju i alla fall värt ett försök. Det retar mig att minsta lilla som stör mitt så välplanerade liv, kan skapa sådant kaos i mitt huvud, på ett ögonblick. Jag försöker att tala mig själv till rätta, och påpeka att jag faktiskt klarat mig genom fler stormar än jag kan komma ihåg. Men varför får det aldrig vara stiltje? Måste det ständigt och jämt storma? Det vore underbart om man kunde få njuta av livet i lugn och ro, åtminstone ibland.
Så vad är detta gnällande om, undrar ni? Jo, som vanligt är det alltid en kedja av saker som med varje länk drar mig neråt. Det började med en liten dust hos Försäkringskassan. Det är ju inte någon ovanlighet egentligen. Tog med alla mina papper dit, plus en massa papper som jag inte behövde ta med, för säkerhets skull. Det varierar ju väldigt från gång till gång vad de vill se. Skulle söka nytt bostadsbidrag. Damen där som hjälpte mig...alltså det är ju faktiskt därför jag åker dit, för att få hjälp med sånt jag inte vet ett smack om, sa att jag hade skrivet för lite i årsinkomst. Därför skulle de rätta till det och drog hälften av mitt bidrag, bara sådär. Tydligen anser de inte att skatteverket räknar rätt. Med mitt huvud i full spinn, räknande hit och dit, och pusslande för att få saker att gå ihop sig med betydligt mindre i plånboken, åkte jag hem. Ledsen och rädd att saker ska gå snett för mig igen.
Bang! Dags för nästa grej!!! Bilen går sönder! Den orange lampan för motorfel lyser konstant. I mitt bakhuvud har jag för mig att någon sagt att detta kan medföra höga kostnader. Jahopp! Vad göra? Min lilla bil är ju helig för mig. Eftersom min panikångest gör det väldigt svårt att åka kommunalt och jag har fyra mil till jobbet. Den måste bara funka! Eftersom jag nu har min andra semestervecka, så skjuter jag på eländet medan jag funderar fram och tillbaka, och bollar problemet om och om igen i mitt stackars huvud. Jag vet att jag måste ta itu med det, men var ska jag ta pengarna till reparationen? Om jag har tur, vilket jag mycket sällan har, så är det något litet fel, snabbt åtgärdat, men det kan också vara något stort och kostsamt. Suck! Är så rädd att få dåliga nyheter att jag blundar i det längsta och hoppas att problemet ska vara borta när jag tittar upp igen. Men så funkar det ju inte, tyvärr.
Dessa problem gör att jag sover dåligt och min mage kraschar. Och när magen krånglar och jag inte kan äta, då är det nästan omöjligt att sova alls. Jag blir trött och problemen växer till enorma proportioner. Tillbaka i hamsterhjulet! Spring, spring, spring! Ja, nu, gott folk, har jag skrivit av mig. Vet inte precis om det känns bättre? Men det var, som sagt, värt ett försök. Skulle kanske gå ut till min lilla pärla och starta den. Jag kanske sett fel? Lampan lyser naturligtvis inte alls. Det var bara en ond dröm, eller? Ett sätt att kolla om jag lever? Man ska ju hitta de positiva sakerna i livet. Så vad är det positiva med detta.......?.......?......? Nä, jag kan inte se det. Får väl stuva om i mina tankar för att få plats för även den frågan då. Det kanske kommer till mig så småningom? Nu tänker jag skita i det här en stund till i alla fall och jobba av mig lite frustration i min trädgård. Så länge jag nu kan bo kvar och har den möjligheten. Försök att undvika gnisslande hamsterhjul, hör ni, det är INTE lätt att ta sig ur dem.
Semester!
Äntligen kommer då den dag man längtat så efter. När alarmet surrade igång på morgonen så kunde man med ett leende stänga av det, och veta att det var sista gången på fyra veckor man hörde det irriterande ljudet. Ute blåste det kallt och regnade. Sömnigt gäspande låste jag dörren och satte mig i bilen för att åka in till jobbet.
I Huskvarna regnade det lika bra som hemma. På med varmt kaffe och te. Det känns väldigt skönt att ha den där halvtimman på sig innan de övriga trillar in. Man får plocka i ordning och tömma diskmaskinen och bara vara en stund. Sen kör det igång med frukost klockan nio. Fast det var ganska lugnt idag. Anki räknade ner åt mig. Nu har du bara fyra timmar kvar till semester. Hahahaha...tur de har koll på mig, eftersom jag inte har det själv.
Till lunch hade jag gjort en kräftsoppa. Mmmm...gott! Med färskt bröd till. Och sedan troppade folk av och jag tog itu med disken. Kändes lite konstigt ändå att lämna allt och plötsligt vara ledig så länge. Fick många kramar och önskningar om en skön semester. Tänk inte på oss ett enda dugg på din semester, sa Carine. Nejdå, det ska jag inte, svarade jag. Fast jag vet att jag nog kommer att tänka lite grand på dem ändå.
På hemvägen fortsatte det att regna och blåsa. Jag kände inte ett dugg för att stanna i Lekeryd och köpa en mjukglass. Förresten gjorde jag ju det i måndags när jag hade Sanna, en härlig kompis, med mig hem på besök. Så glasskiosken fick vara idag. Vindrutetorkarna gick varma hela vägen hem. Snabbt in i carporten, där jag bara blev sittande en stund och njöt av tystnaden och känslan av att vara hemma. Nu började den på riktigt...semestern.
Och nu när jag sitter här och filosoferar över tangenterna, så börjar det faktiskt att höjas ute. Kanske blir det en fin start på de här fyra veckorna trots allt. Fast om det fortsätter att regna så gör det inte så mycket det heller. Då har jag en anledning att begrava näsan i en bra bok och bara lata mig. Är det inte det som semester handlar om? För mig är det faktiskt det. Att få vakna när man vill. Äta när man vill. Göra vad man vill. Sova när man vill. Inga krav alls. Att ta dagen som den kommer. Det, mina vänner, är vad jag tänker göra de närmaste veckorna. Och kanske blir det något oplanerat litet äventyr också, vem vet. =)
Mumsiga rabarber
Nu såhär på försommaren har jag så mycket rabarber att jag helt enkelt inte kan ta vara på alla. Jag har gett bort en del till släkt och vänner, frusit in och gjort pajer och kakor. Men en sak som är kanonbra att göra är saft. Det gör inget om stjälkarna blivit grövre.
Så här gör jag min lätta Rabarbersaft.
Tvätta och skär 3 kg rabarber i mindre bitar. Tvätta och skiva 3 citroner. Lägg detta i en stor rostfri bunke eller hink. Strö över 1 påse (50 gr) vinsyra. Och häll sedan på 3 liter kokande vatten. Låt detta stå i 2 dygn.
Sila saften. Rör ner 3 kg strösocker och 1 tsk natriumbensoat. Fast jag brukar minska något på sockret och strunta i natriumbensoatet. I stället fyller jag väl rengjorda petflaskor nästan fulla med saft och förvarar dem i frysen. Så tar jag bara fram en flaska i taget och slipper konserveringsmedel.
Den här saften är så lätt att göra och väldigt god och sommarfrisk. Dessutom ett jättebra sätt att ta vara på alla sina rabarber. =)
CD-böcker
Eftersom jag har nästan exakt fyra mil till jobbet och alltså tillbringar en hel del tid bakom ratten, så kom jag på att det vore bra att låna CD-böcker att lyssna på under resan. Jag älskar ju att läsa men lyssna är inte lika lätt. Det fungerar på mig som en sömntablett ungefär. Efter ca fem minuter så har jag knoppat in! Men jag kom fram till att bakom ratten måste det väl ändå gå att höra utan att somna.
Så alltså gick jag ner till biblioteket och kollade igenom deras utbud. Det fanns massor av bra böcker som jag hade tänkt läsa, men ännu inte hunnit med. Jag valde ut "Röd måne" av Elisabet Nemert.
Så laddade jag bilstereon. Och satt som förtrollad. Jag har alltid gillat historiska romaner och den här utspelade sig år 1626 under tiden för häxprocesserna. Vem som läser spelar också en viktig roll. Men den här kvinnan var precis rätt. Man liksom bara sögs in i berättelsen. Den handlar om en kvinna som är duktig på läkeväxter och som fungerar som både läkare och barnmorska i bygden runt Skokloster. När hon rider hem efter en förlossning en sen kväll hittar hon ett barn i dikeskanten och tar sig an den lilla nyfödda flickan som får namnet Indra. Hon lär flickan allt hon kan om örter och läkeväxter så att hon kan hjälpa folk med olika krämpor. Men folket i bygden kallar lilla Indra med sitt flammande röda hår för en bortbyting och de ser snett på både henne och modern. När kvinnans man omkommer i kriget vill hans syster och hennes familj komma åt gården Näs. Alltså sprider den eländiga satmaran Ylva ut rykten om att Ingrid, som kvinnan heter, är en häxa för att få bort henne från gården så att de kan få ta över nu när brodern är död. Ingrid och de två pigorna på gården blir dömda som häxor och bränns på bålet. Då är Indra sex år. Drängen på gården hjälper henne komma undan pöbeln när de drar mot gården för att hitta häxans bortbyting. Han och en kvinna som inte tror på anklagelserna om häxeri och trolldom tar med sig Indra och flyr till Stockholm.
Jag kan säga att jag nästan längtar efter mina bilresor nu för jag vill väldigt gärna veta hur det går för Indra. Nu har jag långledigt och bilen står stilla. Därför tog jag in CD-boken för att höra klart inne i mitt lilla läsrum. Jag tyckte det skulle bli så mysigt nu när regnet strilade utanför. Satte i skivan i CD-spelaren och kröp upp i min läsefotölj. Fem minuter senare sov jag som en stock! Det spelar ingen roll hur bra och spännande boken är, så klarar jag inte att lyssna! Så alltså måste jag vänta tills det är dags för mig att åka iväg med bilen. Där somnar jag ju inte i alla fall. Så Indras äventyr får anstå tills tisdag morgon när jag sätter mig i bilen för att åka till jobbet igen. =)
Varmt!
Det är ganska konstigt med oss människor i alla fall! När det är mörk, kall vinter så gnäller vi för det och önskar att solen och värmen ska komma tillbaka. Nu när värmen kommer och lägger sin varma filt över en så att man knappt kan andas. Då gnäller man för det och vill ha vintern tillbaka. Ja, ni kanske har räknat ut vilket jag föredrar? Jag har alltid varit för hösten och vintern. Det är då jag mår som bäst. Konstigt, tycker väl de flesta, men så är det bara.
Värmen gör mig ilsken som en grävling som blivit trampad på svansen. Svetten lackar, ansiktet lyser som en röd tomat, håret klibbar i nacken. Det går inte att sova om nätterna heller. Har öppnat tvärdrag genom huset men det hjälper föga. Det går väl an när man är ledig och kan vara stilla eller ströva ute i sin trädgård, men när man står i det lilla pentryt på jobbet och lagar mat, eller sitter i bilen till och från Huskvarna i stekhet värme utan någon AC. Då är det inte kul, kan jag säga.
Då längtar jag till höstens höga, klara luft och mustiga dofter från skog och mark. Löv som sprakar i alla de färger. Och sen när den första snön faller tyst och mjukt utanför fönstren, då blir jag så lycklig så jag vet inte till mig. När man känner lukten av snö och ser de grå molnen på himlen samlas och man kan tända ljus och vira in sig i filtar och mysa. Kanske tända en brasa i öppna spisen, om man har en sådan. Allt känns liksom lättare då.
Nu tycker jag ju faktiskt inte helt illa om sommaren heller. Det finns mycket att glädjas åt även då. Solen som strör sitt silver över sjöns blå yta. Suset i björkarna och fågelsången. Blommor i glada färger i min trädgård. Massor av nytt liv runt omkring mig. Ett stilla sommarregn som ljummet svalkar mitt skinn. Åskan som rullar dånande över himmelen och gör hela min värld ny och fräsch igen. Sakta gunga i min hammock med en mugg kaffe i handen och en bra bok som sällskap. Och katten som ligger hoprullad vid min sida och spinner.
Men vår och sommar har så mycket måsten, tycker jag. Man är så glad för att man får semester så att man får vila upp sig. Vadå, vila? När man har ledigt ska man hälsa på hos alla människor, man ska packa korgar och fara till stranden. Man måste passa på att sola och bada. Det ska grillas. Man ska ut och cykla, huset ska målas, gräset ska klippas o s v. Så när man kommer tillbaka till jobbet så önskar man att man skulle kunna få semester för att vila upp sig efter semestern.
Det är som om allt lugnar ner sig när hösten kommer. Livet bromsar in och går lite saktare. Det är okej att ta det lugnare och stänga in sig med böcker och filmtittande. Man måste inte fara runt som en vettvilling och hälsa på släkt och vänner hela tiden. Man får hänga upp mörkare gardiner och mysa till och göra ombonat och varmt. Och sedan kommer den fina juletiden med sitt pynt och fina stämning. Stjärnor och adventstakar lyser med mjukt ljus i alla fönster. Man kan lägga sig tidigt bara för att mörkret faller och man behöver inte sitta uppe och ute till tolv på natten för att ljuset dröjer sig kvar.
När jag sitter här och tänker på saken så är jag nog en äkta nordbo. Mörkret och kylan stör mig inte nämnvärt. Det är lättare att ta på sig en kofta än att krypa ur skinnet i värmeslag. Fast jag måste ändå säga att jag ser fram emot sommaren som nu är, för att se vad den för med sig. För hade vi inte de olika årstiderna så skulle vi väl inte sakna dem, antar jag. Det vore ganska tråkigt om det alltid var bara en och samma årstid. Nej, i slutändan är jag nog ganska nöjd med att ha det som jag har det. Efter alla kringelikrokar i min hjärna så kom jag slutligen fram till det. Vad är lite svettningar och huvudvärk? Klart jag klarar av lite värme. Det går nog lättare om jag skaffar mig en hängmatta att ligga i? Det kan man inte göra om vintern när snön yr. Och tids nog så kommer ju vintern tillbaka. =)
Sommarutflykt
Förra året var vi med jobbet på Gransnäs utanför Aneby på sommarläger i två dagar. I år ville vi gärna göra om det. Skillnaden var att förra året strålade solen medan vi i år kom ut till en lägergård i disigt regn. Sjön var alldeles blygrå och himlen likaså. Alla burrade ihop sig i sina jackor men var ändå vid gott mod.
Man blev väl inte speciellt sugen på bad, kan jag säga. Men desto mera på varmt kaffe. Och det var något som vi inte behövde sakna. Fika kl 10.00, följt av lunch kl 13.00, eftermiddagsfika kl 15.00, sedan tvårätters middag kl 17.00 och avslutningsvis grillning kl 20.00. Som ni förstår behövde vi inte svälta! Mellan måltiderna blev det olika aktiviteter. Som fotboll, uteplockepinn, paddling, roddbåt, måla, skulptera i lera, skriva dikter, kasta frisbee etc. För de som skulle sova över var det lite pyssel med att installera sig i sina rum också förstås. Men eftersom jag bara har tio minuters bilväg hem så stannade inte jag kvar. Mellan regnskurarna tog ett gäng en skön promenad i skogarna. Mycket välbehövligt för att stampa ner all maten!
Efter promenaden testade jag på att skriva dikt efter något kinesiskt koncept. Jag är inte ett dugg bra på det kan jag meddela. Men det var ganska kul att få prova. Kugghjulen i mitt huvud knarrade ganska ordentligt när jag skulle skriva en dikt om något naturföremål. Det blev något i stil med:
Röllekan
Stöder
Utvecklar
Läker
Böjer sig mjukt i vinden utan att knäckas
Okuvlig
Som ni själva ser så har jag nog inte någon framtid inom diktskrivning. Alltså gick jag vidare till det jag känner till och vet något lite om i alla fall, nämligen målning. Jag satte upp ett staffli och satte i gång. Men jag hittade inte de nyanser jag ville ha och det blev ingen vidare tavla. Däremot var det flera andra som gjorde riktigt fina alster. Weronica var en av dem. En jättefin tavla med en rad glada höns på. Marina som är en verklig diktare, och får sina ord att gå rakt in i själen på en, var också en baddare på att måla. Hon gjorde en vacker tavla med maskrosor på. Birgitta U målade sitt sätt att se på kärleken, också jättefin. Jag kan inte få med alla fina saker som växte fram under alla kreativa, duktiga personers flinka fingrar. Fast jag önskar att jag kunde visa er allt. Ett gäng hade kurat ihop sig i en soffa med sina garnnystan och virkade och stickade under glatt samspråk. Medan andra trotsade det strilande regnet och spelade fotboll och boule ute på gräsmattan. Några var riktigt modiga och paddlade ut på Assjön i de grå kanoterna.
Frampå kvällen efter den goda middagen, bestående av kycklingfilé och klyftpotatis, blev det allsång vid den värmande brasan. Lasse hade med sig gitarren och Anki hade satt ihop ett häfte med olika sånger. Och alla klämde i med liv och lust. Så roligt! Och väldigt mysigt. Jag har en väldig tur att få jobba och umgås ihop med alla dessa fina människor.
Efter det tändes grillen men då åkte jag hem. Medan jag kröp ner i min varma säng tänkte jag på kompisarna därute på Gransnäs och önskade dem en god natt i mina tankar.
Klockan nio nästa morgon var jag tillbaka lagom till en fint framdukad frukost. De flesta hade faktiskt sovit riktigt bra. Så lite krafter fanns kvar till fortsatta aktiviteter och tipspromenad där jag och mina två medtävlande, Maria och Ewa, vann pris i form av en ask violtabletter. Somliga hade åkt hem kvällen före och det var inte lika många kvar dag två. Så tömdes rummen och våra saker lastades in i bilarna igen för återfärd hem. Vi blev bjudna på en jättegod lunch innan vi alla mätta och belåtna stuvade in oss i våra bilar och vinkade adjö åt Gransnäs för den här gången. Kanske kommer vi tillbaka igen. Men det ska erkännas att man är ganska trött efteråt. Jag tror att alla de andra håller med om det. Men det har varit lika trevligt i år som förra gången, trots regnet. Så ett stort TACK till alla er som arrangerade det hela! Kram!
Däckad!
Jag trodde att jag klarat mig igenom alla festligheter. Men....som vanligt så kommer smällen efteråt. Magen kraschade ordentligt! Det är så trist att man inte ska klara av sådant som man faktiskt tycker är roligt. Veckan efter jag fyllt år ramlade det in en och annan gratulant. Jag fick blommor, kramar och presenter i massor! Vilka härliga vänner jag har! Måndagen efter min födelsedag stängde jobbet tidigare och vi for alla hem till Hans och hans fina fru Marianne för att ha personalmöte och grilla. De bodde så fint i Huskvarna. Ett verkligt charmigt och vackert hem. Marianne hade grillat olika korvar och grönsaker. Och gjort goda röror till. Solen sken varmt och stämningen var på topp. Jag blev ännu mera firad! Med blommor och ett presentkort på spa. Jag blev alldeles rörd och egentligen undrar jag om jag verkligen är värd allt det jag fått? Maten var underbart god och jag kunde inte låta bli att äta. Trots att jag vet att jag inte tål grillat så bra.
Så på natten började eländet. Vaknade av att jag inte kunde andas. Magen håller inte tätt, så magsyran kommer upp, åker ner i luftvägarna istället och det blir nästan omöjligt att andas. Allt man försöker äta kommer upp igen eller åker rakt igenom. Man blir svag som en kattunge och dessutom måste man palla upp kuddar i sängen och försöka sova sittande. Inte smidigt, kan jag meddela. Man börjar med pysslet, som jag kallar det. Äter ett par tuggor med mat med ett par timmars mellanrum. Inget stekt eller rökt. Bara milda saker och helst kokt. Varje tugga svider som eld. Till och med vatten gör ont att dricka.
Sakta, sakta får man allt att fungera igen. Och man lovar och svär att aldrig äta stark mat, äta stora mängder eller dricka starka drycker igen. Att ha konstant ont i magen tar på krafterna. Man orkar ingenting. Det blir diet ett bra tag framöver nu. Sedan är jag ju en sån person som får magont för minsta lilla oro också. Och den här våren och försommaren har varit jäklig! Det finns inget annat sätt att beskriva den. Men nu så ska jag sköta om mig själv och bara vara. Inget planerande och stökande förrän jag fyller sextio i alla fall. Om jag lever då.
Imorgon har jag redan lunchen fixad på jobbet. Ville gärna bjuda tillbaka lite och har gjort två smörgåstårtor att ta med mig. Och tisdag och onsdag ska Origo vara på Gransnäs för trevlig samvaro. Hoppas på fint väder förstås, men det ska visst bli regn. Fast det gör inget. Det är väldigt vackert därute ändå. Och förra året blev en succé så det blir säkert jättefint även i år. Men det får jag berätta om efteråt. Ha det gott!
Halvvägs!
Nu har jag inte varit inne och skrivet på väldigt länge. Måste erkänna att mina krafter gått åt på annat håll. Det är ju så att jag nu har kommit till mittstrecket i mitt liv. Imorgon (måndag den 19 maj) fyller jag 50 år ung! När lillan kom till jorden, det var en dag när göken gol...lalala...nja, inte vet jag om göken gol, men det var i alla fall för 50 år sedan. Hujedamej! Vart har åren tagit vägen? Jag föddes på BB i Tranås, när det faktiskt fanns ett BB där. Första gången min far såg mig brast han i skratt och tyckte jag såg ut som ett päron. Ja, vadå då, det är väl fint med stora kinder?!? Dom har jag fortfarande kvar, fast numera ser de mer ut som på en bulldogg. Allt liksom börjar ju dras neråt, på något vis. Tyngdkraft? Öh..hm..vi går vidare...Det är väl nu man då ska reflektera över sitt liv, antar jag.
Jag växte upp i ett fint men enkelt hem i Tranås, med mina båda härliga föräldrar och min lillasyster, som är fyra år yngre än jag. Och ett antal gosiga hundar har kommit och gått genom åren också, eftersom pappa är jägare. Jag var väldigt mycket hos min mormor när jag var liten, eftersom hon blev änka tidigt. Min morfar dog i cancer bara några månader innan jag föddes. Det känns lite trist att jag aldrig fick lära känna honom. Men min mormor blev en väldigt viktig person igenom hela mitt liv, tills hon gick bort 1999. Det är hon som väckt mitt intresse för matlagning, hon lärde mig sticka, virka och sy. Dessutom ritade hon väldigt bra, så kanske är det därifrån jag fått min kreativa sida. Och vi delade samma intresse för blommor och trädgård.
Första klass i skolan skulle jag få börja i en alldeles nybyggd skola. Hubbarpsskolan. Den låg precis vid en skog inte alls långt hemifrån. Då hände det sig så att någon tände på och den brann. Kvar var ett sotsvart skal. Så istället fick jag börja skolan i en barack som stod uppställd på Ängarydsskolans skolgård. Det gick utmärkt det också. Min fröken hette Anita, och jag kommer ihåg att man fick ta i hand och niga innan man gick in i klassrummet. Hahaha...ja, jösses, så gammal är jag alltså! Sen fick vi rita vad vi ville bli när vi blev stora. Jag ritade en ko, därför att jag skulle bli bonde, eller kanske lastbilschaufför. För det var min mormors sambo, och jag hade varit med i lastbilen på resor många gånger.
Och när man börjat skolan, sen bara rullar åren på. Och ju äldre man blir, desto fortare går det! Man träffade en kille, fick sina två jättefina barn, köpte hus, separerade och blev ensamstående mamma. Gick i väggen och fick tänka om. Kastades hit och dit innan jag hamnade på Origo, där jag nu jobbar 50% och är 50% sjukpensionär. Barnen är stora och klarar sig nu utmärkt utan mig, vilket ibland känns ledsamt. Men det är ju så det ska vara. Nästa steg är väl barnbarn. Det är något jag ser fram emot.
I fredags blev jag utbjuden på restaurang av två av mina väninnor. För att fira gamling nr 1. Det är jag. Nästa år kommer gamling nr 2 (Agneta F) och året därpå kommer gamling 3 ( Kicki). Så jag vet i alla fall att jag får gå på restaurang och äta gott i två år till framöver. =) Vi hade jättetrevligt! Det blev Sunrise i Eksjö det här året, och jag åt en underbar fiskplanka.
På lördagen hade jag öppet hus! Solen sken från blå himmel. Efter dagar av regn, så jag kunde inte önskat mig bättre. Jag hade ställt ut möbler på altan där vi kunde sitta. Och det var så varmt! Jag hade beställt skivad kokt skinka och rostbiff på ICA, och gjort egen potatissallad med färskpotatis och grönt. Mamma och Sabina (min dotter) hade bakat jättegoda marängtårtor till kaffet. Kannor hade jag fått låna på jobbet. Allt bara flöt på så väldigt bra. Jag hade jättetrevligt och jag tror att släkt och vänner hade det bra också. Jag fick många fina presenter och blommor.
Dagens höjdpunkt var nog ändå att få träffa sonens gulliga flickvän för första gången. Och jag fick, när alla gäster troppat av, en åktur i deras cheva. Alla stuvade in sig i den breda bilen och mullrade iväg genom samhället med nervevade rutor och Eddie Meduza på stereon. Ner till Jagers, där vi stuvade in ännu fler folk, bl.a min väninna, Ing-Marie och sedan åkte vidare en sväng under skratt och tjoande. Det var ju ganska längesedan man åkte raggaråk ska erkännas. Det hände ju förr att man befann sig på t.ex Malexanders festplats och mullrade fram i åken där. Så det var en härlig tripp tillbaka i tiden jag fick uppleva. =D
Sen blev jag avsläppt hemma igen för att ta itu med disken. Fast mamma och syrran hade tagit hand om mycket av den, så det kändes som en mycket härlig dag i firandets tecken. Men jag var ganska så trött när mörkret lade sig utanför fönstret och jag fick krypa ner mellan lakanen och sluta mina blå, med ett lyckligt leende på läpparna. Tänk ändå att jag har en så fin familj, släkt och goda vänner som kommit enbart för att förgylla min dag! Är så tacksam! Och mina fina, underbara ungar! Vad vore jag utan dem? De är min stolthet och min glädje! <3 <3 <3
Terminsavslut
Tänk att en termin går så fort! Igår hade målargruppen terminsavslutning. Vi bestämde oss för att gå ut och äta. Så i kallt ösregn for vi till Nässjö och kom in på en varm, skön restaurang mitt i stan som heter Matlyckan. Vi har varit där en gång förut, men nu hade de utökat stället och det var så fint. Och det allra bästa är det bemötande man får där. De är hur gulliga och trevliga som helst. Jag rekommenderar det varmt.
När vi kom dit satt Ulla, en av målarkompisarna redan där och väntade på oss. Hon bor bara en kort bit från restaurangen, och var den som ordnat med bokning. Hon välkomnade oss med sitt stora, hjärtegoda leende och det behövde vi sannerligen. För det regnade och blåste så småkallt att vi kände oss frusna ända in i märgen. Efter många kramar och hälsningar satte vi oss ner och bläddrade i våra menyer. Åh, så mycket gott! De andra tog alla fläskfiléplanka men jag bestämde mig för fisk, så det blev gösfilé med chardonnaysås, sparris invirad i stekt bacon, grillad tomat och potatis.
Och som grädde på moset blev jag firad, lite i förskott, och fick en fin blomstergrupp med en söt liten ängel i, en trisslott, och en strut kolor. Gissa om jag kände mig bortskämd? Ivrigt skrapade jag lotten, och vi bestämde att resa till Bahamas om det var vinst. Men tyvärr, den resan får vänta till senare. Under skratt och prat drack vi sedan kaffe på maten. Med kaffemuggen i händerna såg jag tyst på mina fina vänner och kände värmen spridas inombords. Tänk att jag har fått lära känna så härliga människor! Som den ensamvarg jag är, har jag inte så många vänner, men de jag har är guld värda. Jag känner mig så tacksam för dem.
Och så mycket jag lärt av dem. Alla målar sin egen stil och ingen tvekar över att säga sin mening när vi inspekterar varandras tavlor. Vi uppmuntrar och ger varandra goda råd, säger om vi tycker att tavlan kan bli bättre på något sätt. Och det känns så bra. Och framför allt har vi så roligt tillsammans. Lånar varandras färger, inhandlar dukar och penslar åt varandra. Och nästa termin ska vi försöka komma iväg till en kille som ramar in till bra pris. Ser fram emot det.
Innan vi skildes åt efter många kramar och tillönskningar om en bra sommar, bestämde vi att ses igen för en ny, rolig och kreativ termin i början på september. Och jag måste erkänna att jag redan nu saknar mina goa målarkluddar till kompisar. Men nu får jag försöka hålla målandet igång för mig själv, här hemma över sommaren, tills vi ses igen. Då har jag bestämt mig för att ge oljan en chans. Det är väl attans om jag inte ska lära mig oljemålning lite bättre! Fast med stöd från gänget så reder jag nog ut det också. =)
Berg och dal bana
Vaknade idag och upptäckte att det var en av de där dagarna. Ni kanske känner igen känslan, när man är riktigt hudlös och allting bara gör en illa. När det räcker med att någon säger bu, så brister man i gråt. Och man vet så väl att det inte finns någon rim eller reson för hur man känner. Hela kroppen bubblar som en champagneflaska som blivit omskakad. Svetten rinner om en och man mår så dåligt att man helst inte vill vara med alls. Man önskar bara att dagen ska gå fort över så man kan krypa i säng och dra täcket över huvudet.
Man kunde tycka att hormonerna kunde vara lite snällare mot en. För det är väl mest de som spökar, antar jag. Det är när jag mår såhär som jag behöver vara i min trädgård. Gräva, rensa och plocka med allt. Stänga av mitt huvud och bara gå per automatik. Idag är det ju lördag och solen skiner, vilket innebär att jag faktiskt kan få lov att göra just det. Vara i trädgården. Det är ett bra ställe att vara när man behöver rensa sina virriga tankar dessutom. Och så ser det ju faktiskt ut som om man arbetar också, vilket betyder att man får vara ifred.
Och när man känner att man måste vila, för att hela kroppen bränner av matthet, så behöver man bara sänka armarna och sjunka ner i gräset och bara sitta där. Eller i mitt fall så är det mossa som jag får sitta på. Men det är ju mjukt och skönt. Man kan sluta ögonen och lyssna på ljuden omkring. Vinden som susar i träden, fåglar som kvittrar, humlors surr. Och hoppas att orken hittar tillbaka in i min sargade kropp. Och tro på att denna uppförsbacke, som kallas livet, någon gång ska plana ut.
Usch, vad gnällig jag låter! Och det är något som jag hatar att vara. För vad hjälper det att gnälla och gny? Allting är ju som det är, och det är bara att acceptera. Någon gång kanske även jag får känna på hur livet känns när det är bra? Att få känna sig frisk och stark och lycklig. När inte kroppen skakar av ångest, alla leder värker och man mår illa och får näsblod av trötthet. Fast jag vet ju att imorgon är en annan dag. Då kanske jag mår mycket bättre igen. Så, som sagt, berg och dalbana, det är vad livet är. Det gäller bara att hålla sig i och följa med i svängarna. För vad annat kan man göra? Man får vänta och se...vad som döljer sig bakom nästa dörr i livet. För långt där inne...i mitt inre rum...där är jag fortfarande nyfiken.
Verklighetsflykt
Har inte haft ork att skriva på bloggen på ett tag. Ibland så går all ens energi åt till att hålla vardagen något sånär flytande. Det har varit lite trögt och sirapsaktigt så att säga. Då är det bra att ha någonstans att fly. Bort från alla krav och annat som pockar på ens uppmärksamhet. Jag har hittat det perfekta sättet! Det är något så banalt som ett spel.
Det började med att dottern hade det på sin mobil. Testa det här, sa hon, och körde upp mobilen framför näsan på mig, när jag hade en sån där tung dag. FARM HEROES SAGA!!! Jag säger bara det! Nära en timma bara försvann, medan små grönsaker av alla de sorter pinglade och pep, medan de rann bort. Så roligt! Lite var man tvungen att använda hjärnan dock. Det är lite strategi bakom det hela.
Till slut tröttnade Sabina på att jag lade beslag på hennes mobil så då fick jag veta att man kunde spela genom facebook. Och när en väninna till mig sa att hon sällan var ute på facebook, förutom för att spela då och då, så hade jag ju tyckt att det lät märkligt. Att ha facebook bara för att spela!? Men nu förstår jag! Nu spelar jag Farm Heroes Saga flera gånger om dagen. Och det är så kul! Snacka om verklighetsflykt.
Det hela går ut på något så trivialt som att få tre i rad, så försvinner grönsakerna, under mycket pingel och pip. Bara ljudet gör en glad. Ja, jag vet, jag har aldrig påstått att jag varit klok. Sen ska man besegra en tvättbjörn som är väldigt elak, genom att kasta grönsaker på honom. Öh....när jag läser mina egna ord här så undrar jag hur det står till egentligen? Men strunt samma, jag har riktigt roligt en stund i alla fall. Och det sista jag tänker på är den trista vardagen. Det finns något befriande i att bara lista ut vilken grönsak man ska flytta på för att ta sig vidare till nästa nivå. Ni måste prova, om ni inte redan gjort det. Nu är det bäst att jag slutar tjata om detta spel, innan ni anser mig alldeles kocko. Förresten har jag inte tid med er längre, för jag ska spela Farm Heroes Saga, så det så! =D
PÅSK
Kan inte fatta att det redan är Påsk! Var nere på torget tidigt för att ställa mig i kö till äggvagnen, trodde jag. Men nej, det var lugnt och jag fick mina fina ägg. Solen sken från blå himmel och jag bestämde mig för att fixa till altanen så att man kan sitta där om värmen håller i sig. Släpade ut allt och spolade rent med vattenslangen innan jag bar ut alla dynor och fixade till. Ett av mina favoritställen är klart!
Sabina hade storfrämmande. En kompis från Göteborg kom, och det bakades tårta, under stoj och skratt. Det känns bra att höra henne skratta. Jag har saknat det. Just nu känns allt lite bättre och jag bara önskar att det ska hålla i sig så länge som möjligt.
Fram på kvällskvisten kom mor och far, och med sig hade de min faster och farbror. De ville se på mina tavlor. Och det fick de ju gärna. Det är alltid roligt att höra vad folk tycker om mina alster. Och det roliga är att de tycker så olika. Det slutade i alla fall med att de köpte en tavla till min kusins dotterdotter. Hjälp! Vad gammal jag känner mig när jag skrev det! Men det är ju alltid kul att få sälja något.
Vi ska nog vara hemma i påsk, tror jag. Njuta av det utlovade, fina vädret och bara vara. Eller så kanske vi åker upp till sommarstugan och käkar med familjen. Vi tar det som det kommer. Det känns så bra att inte ha några planer inbokade. Att bara få göra som man tycker just då.
Imorgon har vi påskbrunch på jobbet. Det ska bli en "äggstra" lång frukost mellan 9.00-12.00. Och sedan slutar vi. Det blir lite annorlunda saker att göra i köket. Det blir lite ägghalvor med majonäs och räkor, stekta köttbullar med rödbetssallad, sill, bröd, kex, ost och frukt. Och så godis förstås. Fast det tänker jag hålla mig borta ifrån, så gott det går.
Sedan är det långledigt till på tisdag. Åh, vad jag ska njuta! Läsa, pyssla i trädgården, där allt växer så det knakar just nu, umgås med mina närmaste och kanske måla lite grand också. Som sagt, jag tar det precis som det kommer. Så en riktigt GLAD PÅSK till er alla! Ta det lugnt, och ät många ägg, och njut av värme och sol. Kram
