Vaknar ganska tidigt den första dagen efter min första arbetsvecka är till ända. Smyger upp för att inte väcka min dotter, tar med mig en kopp kaffe och en smörgås ut på altan i solskenet. Slår mig ner i hammocken och gungar lite sakta medan jag sippar på det nybryggda kaffet. Hör humlorna surra i mina Bolltistlar utanför altanräcket, fåglarna tjattrar nere i trädgårdshäcken, en granne prasslar med morgontidningen någonstans. Och jag känner av förändringen. Sommaren har börjat dra sig tillbaka. Luften är fuktigare och dofterna har förändrats. Ljuden är också annorlunda. Om man tar sig tid att lyssna, lukta och känna, så känner man sommaren säga adjö.

 

Och vilken sommar det har varit sen! Sol, sol och sol! Men kanske bjuder också hösten på värme? Jag tror inte att det är över riktigt än. Det kommer dagar som man kan njuta av värme och sol även framöver, men något har ändå förändrats i luften. Nätterna har blivit mörkare, fuktigare och kyligare. Bär och frukt lyser mogna på träd och buskar. Och alla eländiga getingar har bråda dagar. De finns överallt. Björkarna börjar få gula blad mitt bland det gröna, och släpper sina frön som virvlar runt i luften och täcker hela altangolvet. I affären plockas block och pennor fram för det kommande skolåret. Och grannens barn har fått nya skolväskor som de är mäkta stolta över.

 

Dagarna går så fort! Vet att mamma alltid sa, att ju äldre man blir, ju fortare går dagarna. Och det stämmer ju faktiskt. Det vet jag nu. Livet snurrar så rasande fort. Plötsligt känner man en lätt panik över att man inte hunnit med hälften av allt det där som man velat göra med sitt liv. Dagarna håller på att ta slut. Tiden rinner iväg. Mina barn klarar sig utmärkt på egen hand. Jag är inte längre behövd. Inte på samma sätt i alla fall. Jag börjar bli gammal. Suger lite försiktigt på den karamellen. Hur känns det? Jo, det känns okej. Det är ju inget man kan göra något åt i vilket fall. Det känns som om det är lättare att ta dagarna som de kommer. Jag oroar mig inte lika mycket. Hm...det var en liten vit lögn! Jag kommer förmodligen att alltid vara den där människan som oroar sig över både det ena och det andra. Det är antagligen därför jag nu sitter med ett magsår och äter medicin.

 

Men över lag....jo, jag har det ganska bra. Jag har gått igenom en hel del. När jag tittar i backspegeln så ser jag det. Det har lärt mig mycket och gjort mig starkare på många sätt. Det finns kanske en del saker jag önskar att jag gjort annorlunda, men inte så många. Jag har träffat många fina människor som lärt mig saker som fört mig vidare framåt när jag inte såg vägen framför mig. Det blir fortfarande dimmigt ibland, men nu kanske det mer beror på ålderns sämre syn? Hahaha... Jag har accepterat att jag inte orkar jobba mer än 50%. Men de timmarna sysslar jag med sånt jag älskar att göra, nämligen att laga mat. Jag har fina vänner och två underbara barn. Och fortfarande har jag mina fina föräldrar i livet. Mindfulness....ja, att leva i nuet...det är vad jag tänker försöka göra den tid som är kvar för mig.

Så sitter man här igen, på den sista semesterdagen, och undrar vart de fyra veckorna tagit vägen? Imorgon bär det av till Huskvarna och jobbet igen. Det känns både roligt och lite sorgligt att sommaren börjar lida mot sitt slut. Fast i år kan man då inte klaga på att vädret varit dåligt! Sol, sol, sol, och mera sol! Inte för att jag vill klaga, men lite regn då och då skulle inte vara fel. Försökte rensa lite i mina land, men det dammade så att jag fick ge upp. Och alla blommor har ju blommat över. Fast det har varit för varmt att jobba i trädgården i alla fall. I denna värmen orkar man ju ingenting!

 

Mest har vi varit uppe i mor och fars sommarstuga. Att ligga i blöt är det enda som funkar. Och det är verkligen skönt och avkopplande att vara där. Vattnet har varit alldeles ljummet. Det har nästan inte känts att man gått i. Jag är egentligen ingen vattenmänniska men i år har jag faktiskt badat i massor!