Onsdagar och fredagar är mina lediga dagar som jag uppskattar mycket. Problemet är att de dagarna tycks gå mycket fortare än de övriga. Först sover man ut för att sen äta sin frukost, långsamt, i lugn och ro. När det är avklarat visar det sig att klockan redan är långt över lunchdags. När man fått i sig lunchen så är det dags för eftermiddagskaffet och sedan har hela den långa, härliga, lediga dagen gått. Utan att man uträttat särskilt mycket alls.

 

Fast, är det inte så de lediga dagarna ska vara? Att få ägna sig åt allt det som man inte hinner annars. Nämligen sova, äta, läsa, måla eller bara vara. Det tycker jag att man är värd i alla fall. Nu är det så mycket att plocka och pynta med till första advent också. Jag är en alla tiders, extraordinär julfreak, av stora mått. Adventsstjärnor och ljusstakar lyser redan upp i fönstren ut mot vintermörkret. Ljusslingorna i tallriset lyser. Och faktiskt har jag redan fått upp en liten tomte. Men bara en liten. 

 

Jag köpte den på Second Hand butiken, där den stod i en hylla och såg väldigt vilsen ut. Så jag förbarmade mig över den. Man kan hitta hur mycket roliga grejer där som helst. Och för en liten peng. Det bästa med det är att vinsten de får ihop går till behövande. Men det är ganska farligt att jobba så nära en Second hand. Det händer titt som tätt att jag tar mig en sväng där. Fast oftast tittar jag bara. Det är mer folk än på Ullared som trängs där och för mig är det lite svårt att vistas i såna miljöer. Då är panikångesten inte långt borta. Men en kort stund går det bra.

 

Den där eländiga ångesten verkar ha kommit för att stanna. Men det är något som man vänjer sig vid, det också. Man hittar vägar för att klara av den. Det är ganska svårt att förklara för någon som aldrig känt av det. Och så här års får man bara lära sig att klara av det på nåt sätt. Om man vill ge sig ut i julhandeln förstås. Det har varit år när jag fått köpa allt på nätet eftersom jag inte klarat av affärerna med alla människor som knuffas och trängs. Bara en sån sak som var man ska parkera bilen kan trigga igång mig. Småsaker för de flesta, men ett stort berg för mig. Så visst är det bra med datorer och näthandel.

 

I år ligger jag dock ganska bra till med inköpen. Vi har bestämt att inte köpa så mycket, och det är bra, tycker jag. Julklappar sätter en enorm press på en om plånboken är tunn. Vilket den ju är om man är sjukskriven eller pensionär. Och nu är barnen stora och köper sig det de vill ha själva. Men visst är det kul med en liten klapp att öppna efter Kalle Anka på julafton.

 

Men det allra, allra viktigaste är att få träffas, hela familjen och äta gott och umgås en stund. Njuta av att ha alla samlade. Familjen ändras ju genom åren. De som fanns där när man var liten finns inte där nu. Istället har andra kommit till. Ja, men så är det ju. 

 

I min barndoms jular var min mormor frontfiguren som allt kretsade omkring. På julafton stod hon i köket hela dagen, med sitt förkläde om midjan, och med svettpärlor i pannan, i värmen från ljusen och hela vår stora familj. Hon dukade upp korv, sylta, Janssons frestelse, köttbullar och skinka i långa rader. Hela huset hade hon pyntat med glitter, tomtar och girlanger. Gottebordet var fullt av godsaker och frukt. Granen doftade och oftast hade hon gjort kristyrmedaljonger med små bokmärken och hängt i. Det spelades julmusik och ibland spelade hon själv på pianot eller dragspel, om hon hann med. 

 

Mormor gick bort 1999 men jag saknar henne väldigt mycket ännu. Och särskilt i juletid. För mig var hon mycket viktigare än tomten, som för övrigt alltid kom körande i en grå Folkvagnsbubbla. Det tog lång tid att vänja sig vid nya seder och bruk när hon var borta. Julbordet har minskat avsevärt och likaså gottebordet. Men familjen består. Och i mitt hjärta finns hon med, lika mycket som förr. <3

 

När jag målar så har jag egentligen inte något bestämt motiv. Jag provar mig fram för att se vad jag tycker är kul att göra. Fåglar är ett motiv som jag gillar att jobba med. Ett annat som jag testat är blommor. Jag antar att det är ett ganska vanligt motiv. Men inte alltid så lätt som man tror. Tycker i alla fall inte jag. Här visar jag några av mina försök.

 

Nu när kylan kryper närmare kommer mina små befjädrade vänner fram. Jag brukar hänga ut mat till fåglarna varje vinter. Dels för att de verkligen behöver det och därför att jag älskar att titta på dem. Det är så spännande att se hur många som kommer, om jag känner igen någon speciell eller om det dyker upp någon art som jag inte sett förut.

 

Förra året hade jag massor! Och det kom en del jag inte haft förut. Bergfinken var det väldigt många av t ex. Men mest har jag mesar av alla de slag. Talgoxe, Blåmes och Svartmes. Sen är det små Entitor, Grönfink, Gulsparv och de mycket högljudda Gråsparvarna och Pilfinkarna. Ibland kommer de lite blygare Domherrarna och sitter som röda, lysande äpplen i träden. Koltrastarna kommer också och de ännu större Nötskrikorna, Skator förstås och Hackspett. Och plötsligt en dag kommer det en hel svärm av Sidensvansar och rensar mina Rönnbärsträd helt rena på bär. Och sedan är de borta.

 

Det värsta med det här är, att när jag dukar upp för fåglarna så dukar jag även upp en buffé åt vår katt. Han är en riktig jägare, och en och annan fågel ryker med är jag rädd. Kvar blir lite fjädrar bara. Med vakande gula ögon ligger han och betraktar mångfalden av mat. Trots att han ger sken av att inte alls vara intresserad så missar han inte ett tillfälle. Men när han är inne så är han en riktig lat misse. Sträcker ut sig i soffan och snarkar högt.

 

När jag ibland får för mig att fixa till lite fredagsmys så är det här med wraps ett ganska säkert kort. Det är enkelt, går snabbt att göra och är jättegott! Och kycklingwraps är en favorit. 

 

 

Vaknade ganska tidigt den här söndagen och tänkte att jag skulle göra nåt mysigt av dagen. Efter en lätt frukost tog jag mina stavar och gav mig iväg ut. På den grå himlen visade sig ibland en blå bit och det duggade lätt. Jag tog ett djupt andetag av den klara luften och kände att det faktiskt börjar bli kyligare. Gruset knastrade under mina skor när jag vek in på min vanliga skogsväg. Såg inte till en människa. Det var som om jag var den sista på jorden. =)

 

 

Stannade till för att se om mina kompisar skogsmyrorna fortfarande var vakna, men det var ingen aktivitet alls i myrstacken. Gräset hängde gult och platt i diket, men konstigt nog växte där både Rölleka, Rödklöver, Slåttergubbar och faktiskt också en liten Blåklocka. Blommorna kämpar ännu. I mitten av November! Märkligt!

 

 

Jag kryssade glatt vidare mellan vattenpölarna och såg hur bonden höstplöjt sin åker alldeles nyss. Svartbrun, fin mylla som doftar så gott. Där som det växte fint, gult korn för bara några veckor sedan. Det luktade av färsk kåda från några fällda småtallar och ett rådjur skuttade iväg inne bland träden. Så fantastiskt det är att ha tillgång till naturen så nära sitt hem.

 

 

När jag svängde in på min egen gata fick jag se grannens lille pojke som var ute och cyklade. Så då fick jag en trevlig pratstund med honom. Ungar är härliga. Han visade mig hur bra han kunde cykla och till och med sladda häftigt. När jag pratat en stund om både ditt och datt blev jag plötsligt kaffesugen, och därför sa jag till Hugo, som han heter, att jag skulle in och fika lite och skriva min önskelista till tomten. Hans min var helt obetalbar! Hahaha... Jag såg hur hans hjärna snurrade. Skriver tanter till tomten? Men sen log han och tyckte väl att det var helt okej. Hans storasyster hade också skrivit, sa han. Har inte du det då, frågade jag? Nä, han kunde ju inte skriva än, han gick ju bara på dagis. Men man kan rita sin önskelista, förklarade jag. Han tyckte att det var en bra idè och försvann genast hemåt på sin lilla cykel. =)

 

 

Själv gick jag in i värmen. Kokade mig lite gott kaffe och funderade över hur jag skulle fortsätta den här sköna dagen. Jag tror att det blir en stunds läsning i alla fall. För böcker är aldrig fel. Önskelistan till tomten får nog vara. Jag tror inte jag varit tillräckligt snäll. Jo, kanske nog snäll för att få någon liten julklapp. Det återstår att se förstås. =D

Igår hade jag en sådan där dag, ni vet, när allt bara känns bra. Och då är jag av den meningen att man ska njuta helt av det, och strunta i alla livets måsten. Sagt och gjort, jag packade bilen med kassar och sekatör och åkte ut till den djupaste skogen för att samla material inför den stundande advent.

 

 

Solen sken och fåglarna kvittrade. Och i fjärran hördes en motorsåg bröla. Detta tyckte jag var helt underbart. Det betydde nämligen att det fanns nyligen nersågade tallar att ta ris av, utan att behöva göra åverkan på växande träd. Så jag styrde stegen åt det hållet och fick efter en kort promenad se en liten bergsknalle, full av toppmossa. Jippie! Där fanns all mossa jag kunde behöva till adventsljusstakar och annat. Alltså hamnade en del av det i min kasse. Gick en bit till och klev plötsligt på en helt grön matta av lummel. Sköna, gröna, luddiga revor att göra kransar av, och dekorera med. Ner med det i kassen.

 

 

 

När jag närmade mig motorsågsljudet fann jag, till min lycka, hur mycket tallris som helst. Det blev fler kassar. Sedan knipsade jag av lingonris att göra fler kransar av. Jag skänkte en tacksam tanke till moder natur för alla hennes gåvor och satte av hemåt för att pyssla och pynta. Hade haft en härlig förmiddag ute i friska luften och motion fick jag på köpet.

 

 

Väl hemma igen fyllde jag först en kruka på trappan med tallris, sedan blomlådorna under köksfönstren. Där brukar jag alltid sätta ljusslingor till advent. Jag flätade en krans av lummel och lingonris till ytterdörren och lade mossan i mina gömmor till lite senare. Och kände mig väldigt nöjd med dagen. 

Den 6 november var en stor dag! I alla fall för min dotter som fick sitt körkort då. En riktigt gråtrist dag med smått duggregn körde hon upp, minstingen i familjen. Vilket betyder att hon tagit ännu ett riktigt kliv in i vuxenvärlden. Och att jag då känner mig ännu lite äldre. Fast det är ju precis som det ska förstås.

 

 

Det fick mig att kastas tillbaka ett antal år till då jag själv körde upp. Det var en solig och varm dag i augusti 1982. Shit, vad det låter längesedan! Och det är det ju också. Men vilken känsla det var att få ett handslag och ett körkort i handen efter att ha svettats floder av nervositet. Men allt gick bra och jag har haft så mycket glädje av det.

 

 

Sabina fick ett handslag men inget körkort. Det kommer tydligen med posten om några dagar. Vi gjorde en smarrig baguett med räkor för att fira. Och bakade en fylld marängrulle till efterrätt. Såna här saker måste ju firas ordentligt. Att få körkort ger en sådan frihet. Att kunna ta sig vart man vill när man vill. Plus att det nog gör att man får jobb lättare. Det kan man alltid hoppas i alla fall.

 

 

Jag läste i hennes bilskoleböcker och gjorde ett teoritest på nätet. Det var inte lätt, kan jag säga. Det är nog bäst man är rädd om det körkort man har för jag undrar om jag skulle klara att ta om det? Men testet blev jag godkänd på med nöd och näppe. 

 

 

I alla fall vill jag önska dottern Lycka Till med sitt nya körkort och be henne ta det lugnt på vägarna. =)

Visst är det mysigt när man får ett telefonsamtal från någon sådär spontant att nu är de på väg, och är kaffepannan på? Då blir det liksom mycket lättare. Ni vet, hur man kan stimma i timmar bara för att någon ska komma? Eller det kanske bara är jag som funkar så. Förr var jag i alla fall definitivt sådan. Var tvungen att plocka undan och städa överallt bara för att en god vän skulle titta in på kaffe. Det är så idiotiskt!

 

 

Idag ringde mamma och sa att de tänkte komma och hälsa på. "Vi har köpt en grillad kyckling, så vi tänkte äta middag hos dig", sa hon. Och jag blir så himla glad över att jag faktiskt inte längre rusar upp och drar fram dammsugaren och skurar toaletter bara för det, utan kan njuta av besöket. Då inser jag att jag faktiskt har kommit en bit på väg. Jag vill ge mig själv en eloge för att jag numera kan ta det lite Keno, så att säga.

 

 

Det blev en rolig middag med mor och far under prat och skratt. Vi åt den grillade kycklingen med pommes och sallad. Och så kaffe på maten, förstås. Och Sabina, min fina dotter, var också med. Familjen har alltid varit en viktig del i mitt liv. De är liksom kärnan i det hela. De som alltid finns där i alla väder. Utan dem hade allting varit så mycket jobbigare. Det är en enorm trygghet att veta att de finns bara ett telefonsamtal bort.

 

 

Många gånger har mamma slängt sig i bilen, och kört de 2,5 milen till mig, när jag brakat ihop. Dag som natt, har hon kommit. Och jag är så tacksam för det. Jag vet att det inte är alla som har den tryggheten. Och lite dåligt samvete smyger sig också in när jag tänker på alla de gånger hon, och andra, fått ställa upp. Hoppas bara att jag får chansen att betala tillbaka det någon gång.

 

 

Men det var med hjärtat fullt av värme som jag kunde vinka av dem idag när de åkte hem. De börjar bli äldre, och jag är glad över varje tillfälle som jag kan tillbringa med dem. Att se hur bra de har det och att de fortfarande orkar vara med. Jag hoppas att jag får behålla mina underbara föräldar i många år till, och att jag kan vara där för dem när de behöver mig. 

En av mina hobbys är att laga mat. Jag bara älskar det! Och ju mer jag gör det desto mer vill jag. Så jag har verkligen hamnat rätt vad gäller mitt jobb. När jag började komma igen efter min krasch i väggen hamnade jag på ett underbart ställe genom arbetsförmedling och försäkringskassa. Stället heter Origo Resurs och finns bl.a i Huskvarna dit jag kom. Först handlade det om sysselsättning och samtalsgrupp. Väldigt berikande och nyttigt. Sedan allteftersom jag blev starkare fick jag en anställning där. Det började med 25% administrativt arbete men sedan fick jag förfrågan om jag ville ta hand om köket. Och det var så rätt! Jag ser till att mina medarbetare får frukost och sedan lättare vardagsmat till lunch. Och jag stormtrivs!

 

 

Det kan, för all del, vara nog så jobbigt ibland, men jag jobbar nu halvtid lagt på tre dagar i veckan. Och det verkar som om det faktiskt är uppskattat. Jag får massor av positiv respons av mina medarbetare och deltagare. Det skulle vara önskvärt med ett något större kök bara. Jag har bara en vanlig spis och en liten arbetsbänk. Ibland är det lite krångligt att få ihop det när vi oftast är mellan tio och femton personer som äter. Men det funkar.

 

 

Förra året kom jag på att det skulle vara roligt att göra en egen nobelmiddag för dem på jobbet. Det blev lite hastigt påtänkt men vi drog glatt igång. Ett gäng tog hand om dukningen och jag satte ihop menyn. En annan av tjejerna skrev ut en jättefin meny om vilka rätter som skulle serveras. Min far skänkte älgkött så det blev älskavsgryta och ris till huvudrätt. Som förrätt hade jag en liten smörgåssnitt och till efterrätt blev det polkagrisparfait. Och det hela blev en sådan succé att planeringen för årets nobelmiddag är i full gång i mitt huvud.

 

 

Just nu har jag testlagning på gång i ugnen. Hela huset doftar av rosmarin kan jag säga. Jag har bestämt mig till 99% vad det blir. Men ännu kan jag inte avslöja det. Ännu får det bli en hemlighet. =)