Nu har jag inte varit inne och skrivet på väldigt länge. Måste erkänna att mina krafter gått åt på annat håll. Det är ju så att jag nu har kommit till mittstrecket i mitt liv. Imorgon (måndag den 19 maj) fyller jag 50 år ung! När lillan kom till jorden, det var en dag när göken gol...lalala...nja, inte vet jag om göken gol, men det var i alla fall för 50 år sedan. Hujedamej! Vart har åren tagit vägen? Jag föddes på BB i Tranås, när det faktiskt fanns ett BB där. Första gången min far såg mig brast han i skratt och tyckte jag såg ut som ett päron. Ja, vadå då, det är väl fint med stora kinder?!? Dom har jag fortfarande kvar, fast numera ser de mer ut som på en bulldogg. Allt liksom börjar ju dras neråt, på något vis. Tyngdkraft? Öh..hm..vi går vidare...Det är väl nu man då ska reflektera över sitt liv, antar jag.

 

Jag växte upp i ett fint men enkelt hem i Tranås, med mina båda härliga föräldrar och min lillasyster, som är fyra år yngre än jag. Och ett antal gosiga hundar har kommit och gått genom åren också, eftersom pappa är jägare. Jag var väldigt mycket hos min mormor när jag var liten, eftersom hon blev änka tidigt. Min morfar dog i cancer bara några månader innan jag föddes. Det känns lite trist att jag aldrig fick lära känna honom. Men min mormor blev en väldigt viktig person igenom hela mitt liv, tills hon gick bort 1999. Det är hon som väckt mitt intresse för matlagning, hon lärde mig sticka, virka och sy. Dessutom ritade hon väldigt bra, så kanske är det därifrån jag fått min kreativa sida. Och vi delade samma intresse för blommor och trädgård.

 

Första klass i skolan skulle jag få börja i en alldeles nybyggd skola. Hubbarpsskolan. Den låg precis vid en skog inte alls långt hemifrån. Då hände det sig så att någon tände på och den brann. Kvar var ett sotsvart skal. Så istället fick jag börja skolan i en barack som stod uppställd på Ängarydsskolans skolgård. Det gick utmärkt det också. Min fröken hette Anita, och jag kommer ihåg att man fick ta i hand och niga innan man gick in i klassrummet. Hahaha...ja, jösses, så gammal är jag alltså! Sen fick vi rita vad vi ville bli när vi blev stora. Jag ritade en ko, därför att jag skulle bli bonde, eller kanske lastbilschaufför. För det var min mormors sambo, och jag hade varit med i lastbilen på resor många gånger.

 

Och när man börjat skolan, sen bara rullar åren på. Och ju äldre man blir, desto fortare går det! Man träffade en kille, fick sina två jättefina barn, köpte hus, separerade och blev ensamstående mamma. Gick i väggen och fick tänka om. Kastades hit och dit innan jag hamnade på Origo, där jag nu jobbar 50% och är 50% sjukpensionär. Barnen är stora och klarar sig nu utmärkt utan mig, vilket ibland känns ledsamt. Men det är ju så det ska vara. Nästa steg är väl barnbarn. Det är något jag ser fram emot.

 

I fredags blev jag utbjuden på restaurang av två av mina väninnor. För att fira gamling nr 1. Det är jag. Nästa år kommer gamling nr 2 (Agneta F) och året därpå kommer gamling 3 ( Kicki). Så jag vet i alla fall att jag får gå på restaurang och äta gott i två år till framöver. =) Vi hade jättetrevligt! Det blev Sunrise i Eksjö det här året, och jag åt en underbar fiskplanka.

 

På lördagen hade jag öppet hus! Solen sken från blå himmel. Efter dagar av regn, så jag kunde inte önskat mig bättre. Jag hade ställt ut möbler på altan där vi kunde sitta. Och det var så varmt! Jag hade beställt skivad kokt skinka och rostbiff på ICA, och gjort egen potatissallad med färskpotatis och grönt. Mamma och Sabina (min dotter) hade bakat jättegoda marängtårtor till kaffet. Kannor hade jag fått låna på jobbet. Allt bara flöt på så väldigt bra. Jag hade jättetrevligt och jag tror att släkt och vänner hade det bra också. Jag fick många fina presenter och blommor.

 

Dagens höjdpunkt var nog ändå att få träffa sonens gulliga flickvän för första gången. Och jag fick, när alla gäster troppat av, en åktur i deras cheva. Alla stuvade in sig i den breda bilen och mullrade iväg genom samhället med nervevade rutor och Eddie Meduza på stereon. Ner till Jagers, där vi stuvade in ännu fler folk, bl.a min väninna, Ing-Marie och sedan åkte vidare en sväng under skratt och tjoande. Det var ju ganska längesedan man åkte raggaråk ska erkännas. Det hände ju förr att man befann sig på t.ex Malexanders festplats och mullrade fram i åken där. Så det var en härlig tripp tillbaka i tiden jag fick uppleva. =D

 

Sen blev jag avsläppt hemma igen för att ta itu med disken. Fast mamma och syrran hade tagit hand om mycket av den, så det kändes som en mycket härlig dag i firandets tecken. Men jag var ganska så trött när mörkret lade sig utanför fönstret och jag fick krypa ner mellan lakanen och sluta mina blå, med ett lyckligt leende på läpparna. Tänk ändå att jag har en så fin familj, släkt och goda vänner som kommit enbart för att förgylla min dag! Är så tacksam! Och mina fina, underbara ungar! Vad vore jag utan dem? De är min stolthet och min glädje! <3 <3 <3

 

 

 

Tänk att en termin går så fort! Igår hade målargruppen terminsavslutning. Vi bestämde oss för att gå ut och äta. Så i kallt ösregn for vi till Nässjö och kom in på en varm, skön restaurang mitt i stan som heter Matlyckan. Vi har varit där en gång förut, men nu hade de utökat stället och det var så fint. Och det allra bästa är det bemötande man får där. De är hur gulliga och trevliga som helst. Jag rekommenderar det varmt.

 

När vi kom dit satt Ulla, en av målarkompisarna redan där och väntade på oss. Hon bor bara en kort bit från restaurangen, och var den som ordnat med bokning. Hon välkomnade oss med sitt stora, hjärtegoda leende och det behövde vi sannerligen. För det regnade och blåste så småkallt att vi kände oss frusna ända in i märgen. Efter många kramar och hälsningar satte vi oss ner och bläddrade i våra menyer. Åh, så mycket gott! De andra tog alla fläskfiléplanka men jag bestämde mig för fisk, så det blev gösfilé med chardonnaysås, sparris invirad i stekt bacon, grillad tomat och potatis. 

 

Och som grädde på moset blev jag firad, lite i förskott, och fick en fin blomstergrupp med en söt liten ängel i, en trisslott, och en strut kolor. Gissa om jag kände mig bortskämd? Ivrigt skrapade jag lotten, och vi bestämde att resa till Bahamas om det var vinst. Men tyvärr, den resan får vänta till senare. Under skratt och prat drack vi sedan kaffe på maten. Med kaffemuggen i händerna såg jag tyst på mina fina vänner och kände värmen spridas inombords. Tänk att jag har fått lära känna så härliga människor! Som den ensamvarg jag är, har jag inte så många vänner, men de jag har är guld värda. Jag känner mig så tacksam för dem.

 

Och så mycket jag lärt av dem. Alla målar sin egen stil och ingen tvekar över att säga sin mening när vi inspekterar varandras tavlor. Vi uppmuntrar och ger varandra goda råd, säger om vi tycker att tavlan kan bli bättre på något sätt. Och det känns så bra. Och framför allt har vi så roligt tillsammans. Lånar varandras färger, inhandlar dukar och penslar åt varandra. Och nästa termin ska vi försöka komma iväg till en kille som ramar in till bra pris. Ser fram emot det.

 

Innan vi skildes åt efter många kramar och tillönskningar om en bra sommar, bestämde vi att ses igen för en ny, rolig och kreativ termin i början på september. Och jag måste erkänna att jag redan nu saknar mina goa målarkluddar till kompisar. Men nu får jag försöka hålla målandet igång för mig själv, här hemma över sommaren, tills vi ses igen. Då har jag bestämt mig för att ge oljan en chans. Det är väl attans om jag inte ska lära mig oljemålning lite bättre! Fast med stöd från gänget så reder jag nog ut det också. =)

Vaknade idag och upptäckte att det var en av de där dagarna. Ni kanske känner igen känslan, när man är riktigt hudlös och allting bara gör en illa. När det räcker med att någon säger bu, så brister man i gråt. Och man vet så väl att det inte finns någon rim eller reson för hur man känner. Hela kroppen bubblar som en champagneflaska som blivit omskakad. Svetten rinner om en och man mår så dåligt att man helst inte vill vara med alls. Man önskar bara att dagen ska gå fort över så man kan krypa i säng och dra täcket över huvudet.

 

Man kunde tycka att hormonerna kunde vara lite snällare mot en. För det är väl mest de som spökar, antar jag. Det är när jag mår såhär som jag behöver vara i min trädgård. Gräva, rensa och plocka med allt. Stänga av mitt huvud och bara gå per automatik. Idag är det ju lördag och solen skiner, vilket innebär att jag faktiskt kan få lov att göra just det. Vara i trädgården. Det är ett bra ställe att vara när man behöver rensa sina virriga tankar dessutom. Och så ser det ju faktiskt ut som om man arbetar också, vilket betyder att man får vara ifred.

 

Och när man känner att man måste vila, för att hela kroppen bränner av matthet, så behöver man bara sänka armarna och sjunka ner i gräset och bara sitta där. Eller i mitt fall så är det mossa som jag får sitta på. Men det är ju mjukt och skönt. Man kan sluta ögonen och lyssna på ljuden omkring. Vinden som susar i träden, fåglar som kvittrar, humlors surr. Och hoppas att orken hittar tillbaka in i min sargade kropp. Och tro på att denna uppförsbacke, som kallas livet, någon gång ska plana ut.

 

Usch, vad gnällig jag låter! Och det är något som jag hatar att vara. För vad hjälper det att gnälla och gny? Allting är ju som det är, och det är bara att acceptera. Någon gång kanske även jag får känna på hur livet känns när det är bra? Att få känna sig frisk och stark och lycklig. När inte kroppen skakar av ångest, alla leder värker och man mår illa och får näsblod av trötthet. Fast jag vet ju att imorgon är en annan dag. Då kanske jag mår mycket bättre igen. Så, som sagt, berg och dalbana, det är vad livet är. Det gäller bara att hålla sig i och följa med i svängarna. För vad annat kan man göra? Man får vänta och se...vad som döljer sig bakom nästa dörr i livet. För långt där inne...i mitt inre rum...där är jag fortfarande nyfiken.