Sitter och funderar lite på vad jag ska måla på vår lilla kludderiträff imorgon kväll. Ibland virvlar det av motiv i skallen och ibland är det helt stiltje därinne. Fast om jag inte kan komma på något får jag väl helt enkelt bara åka ner och fika. Det går ju det också. Har äntligen kommit ihåg att beställa hem lite nya färger. Det blev ett 6-pack metallicfärger. Ska bli spännande att se om de är bra. 

 

För något år sedan sprutade inspirationen ur mig. Var är den nu? Bläddrar lite bland bilder och söker lite på nätet om jag kan få lite idéer. Hur svårt kan det vara? Tja, medan jag funderar så kan jag ju visa lite av det jag gjort förut.

Helgen har varit hur fin som helst. Strålande sol på en klarblå himmel. Fågelkvitter och surret från nyvakna flugor. Klart gula citronfjärilar som fladdrar över gräsmattor som blir allt grönare. Så varför mår man så dåligt? Varje eländiga vår kommer det. Vårdeppigheten. Det känns som om man släpar sig fram i sirap. Trött och illamående, som om man dragit på sig nån influensa eller nåt. Det känns så motsägelsefullt. Allt det här vackra som vaknar runt omkring en, och så alla de där tunga, jobbiga känslorna som håller en nere. Gråter för ingenting, och vill inget göra. Helst vill man bara krypa under en sten och gömma sig för världen tills allt känns bättre. Minsta sak som ska göras känns som att bestiga Mount Everest. Det skulle vara bra att veta varför det är så? Det finns ju ingen rimlig förklaring! Allt är bara så tungt!

 

Jag försöker att peppa mig själv. Säga att det ju faktiskt går över, så småningom. Att det finns så mycket vackert att se runt omkring. Det är lite som i de tecknade filmerna, ni vet. När det sitter en liten gubbe på var axel. Den ene säger att man ska njuta av allt det vackra och vara glad, medan den andre fnyser föraktfullt, och undrar, till vad nytta? Man blir såååååå trött! Och fast man vet att det dyker upp, varje vår, som ett urverk, så är det lika trögt och jobbigt, varje år. Man vaknar på morgonen och får sparka sig ur sängen. Dricker kaffe i solskenet p altan och väntar på att känslan av välbefinnande ska inställa sig. Men icke! Man låter blicken svepa över trädgården. Jaha, ska man kanske börja gräva lite? Det som man längtade så förtvivlat efter för bara några veckor sedan. Nä, tror inte det. Tar det senare. Hasar in med kaffemuggen och slänger sig i soffan med en bok. Nej, kan inte läsa. Bokstäverna hoppar omkring på sidorna och man får ingen sammanhållning i det hela. Suckar och lägger boken åt sidan. Visst låter det patetiskt? Och det är det. Så varför i hela friden känns det såhär? Ingenting är roligt.

 

Man vill skaka om sig själv och väcka sig ur dvalan. Ta itu med dagen som kommer. Hjärnan snurrar hur långsamt som helst. Det går inte att prata vettigt. Man vänder på ord och böjer dem konstigt. Man minns ingenting och kan tjata om samma saker flera tusen gånger, tills folk blir galna på en. Ingenting fungerar som det ska. Tja, förutom att det faktiskt funkar att skriva, någorlunda. Det är därför jag plågar er med detta dravel. Fast ni har min tillåtelse att bara stänga ner skiten.Jag återkommer väl när eländet har gått över. För det gör det, förr eller senare. Suck!

Finns det någon som kan svara mig på en fråga? Hur blir man av med sin stresskänslighet? Varje gång man tror att det har blivit bättre så tas man snabbt ur den villfarelsen. Idag hade vi besök på jobbet. Ja, behöver jag säga mer? Alltså, jag blir så trött på den där jobbiga känslan som snabbt poppar upp så fort jag ruckas det minsta lilla ur min inkörda bana. Jag visste att de skulle komma. Var förberedd. Men vad hjälpte det? Jag skulle laga lunch åt 5-6 personer ytterligare idag. Till saken hör att måndagar är det mycket i vanliga fall. Det är mycket folk och det börjar alltid stressigt för att jag vet att inköpslistan ska vara färdig på morgonen, kaffe och tevatten ska finnas när folk börjar strömma in. Klockan nio ska frukosten vara klar. Och just måndagar är det så smockat med deltagare att jag aldrig ens vet om tallrikar och glas ska räcka.

 

Jag vet att jag bara behöver be om hjälp, men....då kommer jobbig känsla nummer två! Ju mer stressen stiger, desto mera jobbigt tycker jag det är med människor i min närhet. Adrenalinet pumpar ut i kroppen i tunga vågor, det trycker över bröstet, trycker över tinningarna, jag hör inte vad folk säger, vilket gör att jag blir ännu mera stressad. Svetten rinner och ansiktet brinner. Sen, när stressen pressats upp till en viss nivå, då kopplar kroppen in autopiloten. Jag gör det jag ska göra och kryper in i nån slags bubbla där andra inte kan nå mig. 

 

Då kommer jobbig känsla nummer tre! Jag börjar undra hur jag beter mig gentemot andra. Hur tycker de att jag är? Eftersom jag kanske snäser, eller inte ens svarar på tilltal. Nu tycker de att jag blivit helt galen förstås, mal mina tankar. Masken är på och man ler och skrattar utan att ha en aning om vad man gör. Man försöker fånga sina tankar som fladdrar runt i huvudet och hitta fokus. Det är aldrig lätt, det kan jag ärligt säga. Samtidigt försöker man spola tillbaka samtalen runt omkring för att kolla av om man har svarat något sånär begripligt vid rätt tillfälle. 

 

Duka av frukosten och ställa iordning, och framför allt, få igång diskmaskinen. Kolla kaffekannor och tekannor. Behöver de fyllas? För snart är det dags för elvakaffet. Rena muggar ut och glas fram. In med disken igen och på med diskmaskinen. Påbörja lunchen som ska vara färdig klockan kvart över tolv. Är ugnen på? Finns det tallrikar? Är soporna tömda? Passar på att prata lite med mina arbetskamrater, men inte för mycket, för då skjuts det tidsschema jag har inne i huvudet, på snedden igen. Fram med maten. Japp, schemat håller! Och jag fixade så att det räckte idag också. Bort med disken, på med maskinen igen. Torka bänkar och spis. Diska kastruller och sätta in. Kolla om det finns kaffe och tevatten. Torka borden, och svabba golvet. Puh! Nu kan jag åka hem. Fötter värker, knän värker och idag dunkade huvudet ganska ordentligt också.

 

Så sätter man sig i bilen. Pulsen saktar in. Man är trygg där, inne i sin egen sfär. Där är tyst och lugnt. Hjärnan kopplar av. Jag behöver inte längre anstränga mig för att höra, lyssna och ta in. Jag är inte längre tillgänglig för mer än mig själv. Andningen flyttar ner en trappa, från bröstet till magen. Anspänningen släpper. Och då.....då kommer gråten. Man släpper på de hårt kontrollerade känslorna och låter kroppen pysa ur sig allt. Hittar tillbaka till sig själv.

 

Så kommer man hem, tar en kopp kaffe i lugn och ro, och njuter av tystnaden. Sjunker ner i tv-soffan och bara kopplar av. För i morgon är det dags igen. Så, undrar ni.....varför håller hon då på? Varför slutar hon inte upp och hittar nåt annat? Därför att....jag älskar det! Jag älskar att laga mat, jag älskar känslan av tillfredställelse när jag faktiskt klarar att serva mina vänner. Alla är så snälla och ger mig så mycket lovord, så att jag ibland blir rent generad. Jag gör ju egentligen inte något särskilt. Jag ser till att det finns att äta. Trots de jobbiga stresskänslorna, så tycker jag det är roligt. Och det är väl bara att försöka få de känslorna under kontroll. Att laga mat till så många, är ju stressigt. Det kommer alltid att vara det. Men så länge jag orkar vill jag fortsätta. Jag tänker inte låta stressen vinna! Aldrig i livet! Är så tacksam att jag fått chansen att få jobba med ett av mina stora intressen, nämligen matlagning. Och, sedan måste jag ju tillägga att, inte alla dagar är så hektiska. Det finns dagar när jag kan hålla mitt lilla schema, som finns därinne i mitt virriga huvud. Man får vara tacksam att man är som man är, när man inte blev som man skulle, som min underbara mormor alltid sa. =) 

Det pratas väldigt mycket om att vara här och nu, i det här uppskruvade samhället. Då kan jag tala om, att idag hittade jag det. Det har varit ett sånt där väder som man kallar aprilväder idag. Ena stunden är det svart som i en säck och regn, i nästa lyser solen, ljust, och klart från en klarblå himmel. Efter middagen sjönk jag ner i soffan med min bok. Men jag kunde inte riktigt komma in i berättelsen. Utanför fönstret kvittrade en talgoxe sitt vårläte, så högt som om han ville tala om för mig att jag var en riktig latoxe. Den senaste regnskuren hade dragit bort och nu sken solen igen. Alltså lade jag boken åt sidan och tog på mig ytterkläderna. 

 

Jag bestämde mig för att lämna stavarna hemma, och bara ta en sån där skön, långsam promenad, utan något egentligt mål. Men jag var glad att jag tagit på mig en extra tröja. Vinden bet fortfarande kall i mina öron och kinder. Sakta strövade jag iväg på min vanliga runda, ner genom skogen, på den gamla grusvägen. 

Så var det då helg igen. Jag har känt mig lite trött och sliten i veckan så nu ska det bli skönt med lite rast och vila. Fast det har börjat bra. Suck! Vaknade på fredag morgon av att regnet slog mot rutan och vinden ven utanför. Jag tycker allt att det varit lite mycket blåst den sista tiden. Man har fått hålla i peruken nästan hela tiden. Då spelar det ju nästan ingen roll att solen kanske tittar fram. För vinden är fortfarande så kall. Men i alla fall, så låg jag där under mitt varma täcke och lyssnade på vädrets makter, och funderade på om det var lönt att gå upp? Tanken på nybryggt kaffe övertygade mig. Det är ju ganska mysigt ändå att dricka varmt kaffe i sitt varma kök och se på regnet. 

 

Nu hände det sig så, att när kaffet nästan var urdrucket så hade vinden sopat undan de grå molnen, och plötsligt sken solen! Då kom nästa fråga för mig. Var det lönt att ge sig ut i blåsten för att byta till sommardäck? Jag hade ju faktiskt bestämt mig för att göra det i helgen. Ja, det fanns väl inga ursäkter, kom jag fram till. Sagt och gjort. På med mina slitna jobbarkläder, och ut i förrådet. Det är alltid en smärre chock att komma ut där. Av någon anledning är där alltid fullt av kartonger och bråte. Men jag plöjde mig en väg genom skräpet och hittade mina sommardäck.

 

Fråga tre. Skulle jag ta mig tid att tvätta av dem innan de åkte på? Nä, de skulle ju bli rena nästa gång jag tvättade bilen. Så fram med domkraft och grejer. Var sjutton hade jag min lilla oljekanna nu då? Man måste ju olja in muttrarna när man byter däck. Det säger pappa. Och då gör man så, som den snälla dotter man är. Ja, just det, på den där hyllan, bakom tvättsvamparna jag fått av sonen. Så grep jag mig verket an. Det gick riktigt bra. Ena bakhjulet satt lite hårt, men till slut så fick jag bort det. Någon timma senare kunde jag stönande sträcka på ryggen och borsta skiten av händerna. Nöjd!

 

In och tvätta av sig det värsta och i bilen för att åka ner till gummiverkstaden, där jag fick hjälp med att pumpa däcken. Så skönt, nu var det gjort för den här gången. Och inte hade jag blåst bort heller. Bara nästan! Fick se att jag fått ett sms från min syster att hon hade två odlingskragar åt mig. Åh, lycka, så glad jag blev! För i fönstren har jag förgrott både basilika och purjolök. Och i skåpet ligger fler fröer som ska ner i jorden så fort det blir aningens varmare ute. Och i onsdags var jag på torget och köpte mina första blommor till trappan. Det blev så fint!

 

För mig har familjen alltid varit viktig. Det är hos dem jag hämtar ny styrka när jag behöver det. Och jag vet att vad som än händer så finns de alltid där för mig. När jag kraschade i den berömda väggen t.ex. Då fanns hela min familj omkring mig för att stötta och hjälpa så gott de kunde. Och det kan jag säga, att det hade varit så mycket värre att klara svängarna utan dem. När jag hade sån ångest att jag inte ens kunde hålla uppe mitt huvud, eller när hela kroppen skakade och krampade, då kom de åkande. Om det så var mitt i natten. Det var en enorm trygghet att veta att jag bara behövde lyfta luren så skulle någon komma. Oftast var det min mamma som släppte allt hon hade för händer och satte sig i bilen på stört, för att åka till mig. Men också min underbara syster. Många gånger vandrade hon bara ut från sitt jobb för att finnas där för mig. Jag undrar hur mycket lön de missat bara för min skull?

 

Jag tycker så synd om människor som inte har tryggheten från en familj som bryr sig. För jag vet ju att det finns folk därute som inte har det privilegiet. Hur reder sig de ensamma människorna egentligen? När man inte har ork för de mest vardagliga sysslor så känns det bra att det finns familj att kalla in. Jag hade dessutom små barn när jag var som allra värst. Min son var i tio-elva årsåldern och dottern var fyra-fem. Jag minns hur jag fick panikångest och hyperventilerade, och hur jag då ringde mamma och bad henne prata med min dotter i telefon, så att hon inte skulle vara så rädd. När jag tänker på alla de gånger som de ställde upp för mig, utan att ens ifrågasätta, då känner jag mig väldigt ödmjuk och tacksam, för att de finns. 

 

Så här är de, de tre viktigaste kvinnorna i mitt liv. Alla tillsammans på samma bild.

 

När jag började att måla så visste jag egentligen inte alls vad jag skulle fästa på duken. Så jag kollade lite på nätet för att få idéer. Något jag tyckte såg roligt ut var damer av alla de slag. Och gärna afrikanska kvinnor. Sagt och gjort. Jag plockade fram färg och penslar och satte igång. Det var jättekul att använda metallfärger, upptäckte jag. Så ofta gjorde jag bakgrunderna i guld eller brons. Här är några av de jag gjort.

Idag var jag inne i Tranås för att besiktiga min lilla pärla. Usch, det är alltid lika nervöst. Det kan bli så förskräckligt dyrt, om man har otur. Och när man inte har någon buffert alls att tala om, så känns det minst sagt pirrigt. Onsdagar är jag ledig, vilket nog var tur, eftersom jag först var tvungen att tvätta fram bilen under all smuts och salt efter vintern. Jag körde in en mycket skitig, brungrå bil i automattvätten, och fram kom en skinande turkosblå. Jösses, jag hade nästan glömt vilken färg den hade!

 

Sedan, medan jag styrde mot bilbesiktningens lokaler, undrade jag i mitt stilla sinne, om det kanske varit ett misstag att tvätta den? Nu skulle ju alla eventuella fel synas desto bättre. Tja, gjort var gjort, nu var det för sent att ändra sig. Jag anmälde mig i ankomstrummet och väntade. Hjärtat rusade när jag blev invinkad. Skärp dig, klart att det går bra, peppade jag mig själv i mitt huvud. Två unga killar tog hand om min lilla Nissan. De gasade och mätte, drog och racklade på däcken, slog med små hammare och lyste undertill. Jag höll andan och försökte titta åt ett annat håll. Tänk att man kan bli så nervös!

 

Efter att den ene killen kört en kort runda runt huset kom han in till mig på kontoret och räckte mig nyckeln med ett stort leende. Jadå, bilen gick igenom utan problem, meddelade han mig. Oh shit, va glad man kan bli!!! Med hela kroppen i ett lyckorus körde jag hem till mor och far för att fira med en god kopp kaffe. Nu kunde jag pusta ut, i alla fall till nästa år. Och ett plus var ju att de sa att jag hade en fin liten bil. Kul! Lite stolt är man ju då. Och min familj blev lika glada som jag. Vi fikade och skrattade innan jag, nöjd och glad, körde hem i min lilla fina bil. =)

När jag drog upp min rullgardin idag, strålade solen in genom fönstret. Vilken härlig känsla! Jag kände att idag....idag, är det dags att ta mitt härliga söderhörn i bruk. Tog på mig jackan och gick ut i trädgården. Runt om mig hörde jag mina grannar prata och skratta. Tydligen hade de fått samma briljanta idé som jag. Att njuta av solens värme när man fått chansen.

 

Efter att ha tagit varvet runt trädgården för att kolla tillväxten, så att säga, ställde jag mig i mitt hörn, där jag har både söderläge och lä för vinden. Så skönt! Och så varmt, trots att vinden försökte skrämmas med sina kallare pustar. Det dröjde inte länge förren jag hade sällskap. Lojt sträckte Sudden, min katt, på sig och rullade sig förnöjt i gräset. Så satte han sig att titta på mig med sina guldgula ögon, precis som om han ville säga mig nåt. Funderade lite och kom sedan på att han nog tyckte det var dags att ta ut vårt lilla kafébord och sätta det i hörnet. Sagt och gjort, vi hämtade det och det var tydligen precis vad han hade velat, för två minuter efteråt låg han på bordet i solen.

Jag lovade er lite positivare tongångar nästa gång jag skrev. Så här kommer det alltså. Blev väckt i arla morgonstund av en kakafoni av fågelkvitter utanför mitt fönster. Om man nu tycker om att vakna av de små befjädrades lockrop om våren. Det är väldigt ljudliga samtal dem emellan. Men idag tyckte jag att det var helt OK att bli väckt så. För att jag för första gången på länge kunnat sova något sånär om natten. Mitt ryggont har i alla fall börjat vända nu. Jag kan byta sida i sängen utan att skrika högt av smärta. Och det är positivt. Och jag klarar av att få på mig kläderna själv även om det tar en stund. 

 

Och jag håller på att bli galen av leda. Jag vill gå ut! Jag vill ta en lång promenad för att byta luft i mina lungor. Men det blev en stapplande tur runt huset. Grannarna tror säkert inte jag är klok. Eller kanske tror de jag är onykter. I vilket fall så struntar jag högaktningsfullt i det, bara jag får lite frisk luft. Att gå inomhus och stirra på väggarna gör mig smått galen. Jag vankar som en idiot mellan fönstren och längtar ut ur mitt fängelse. Jag vill börja med trädgårdsarbetet. Riva ut alla spadar, grepar och krattor jag har.

 

Fast idag var det -5 grader när jag drog upp rullgardinen. Grannen skrapade rutorna på sin bil innan han for till jobbet. Och det är tjockt med fåglar vid fröautomaten. Sov du lilla videung, än så är det vinter. Men på mitt stora videträd är det fullt av ulliga videkissar. Har funderat på om jag ska prova att snickra till några fågelholkar att hänga upp. Det skulle vara trevligt med lite hyresgäster, tycker jag. Och det skulle vara fint med en damm kanske. Det har jag drömt om sedan jag flyttade in här. Ljudet av porlande vatten i sin lilla täppa. Och kanske besök av grodor då också. Måste le när jag tänker på hur min son skulle ha älskat det när han var liten. Kommer ihåg hur han presenterade sig första dagen i förskolan, "hej, jag heter Andreas, och jag tycker om grodor!" Men nu tycker han nog mer om sin flickvän, Emelie. Han är inte längre liten. Fyller 25 i maj. Och min dotter, Sabina, blir 19 år. Jösses!

 

För att hoppa till ett annat samtalsämne. Plötsligt kliar det förskräckligt under min ena fot. Jaha, just det ja! Fötterna sitter där nere...långt, långt därnere...när man har ont i ryggen. Och de protesterar förstås, för att jag ignorerat dem nu ett tag. När man jobbar i ett kök och springer runt hela dagarna, gäller det att vara rädd om sina fötter. Alltså så brukar jag smörja in och vårda dem så gott jag kan. Problemet nu då, är att jag inte på något sätt, når dem. Frustrerande!

 

Det var ett litet sidospår. Slänger ett öga ut genom fönstret igen och ser att frosten börjar tina bort. Gott! För nu räcker det med vinter för i år. Har hört att hela nästa vecka ska bli fin och då hoppas jag kunna utnyttja mitt lilla solhörn åt söder. Där brukar jag stå en stund varje dag och lapa sol. Vända upp ansiktet och känna värmen. Lyssna på vattnet som droppar i stuprören när snön smälter. Fast snön har ju redan försvunnit i år förstås. Solen är ju ändå ett bra botemedel mot mina vårdeppigheter. Det brukar jag få en släng av varje vår. Men man ska inte ta ut bekymren i förskott, sa alltid min mycket kloka mormor. Så då gör jag inte det. Ha det gott!

 

Ryggont kan komma plötsligt, säger de på tvreklamen. Och det ska gudarna veta! Böjde mig bara ner för att lägga lite saker i en låda, och kras.... Man kan inte sitta, inte stå och inte ligga heller för länge. Man blir grinig som en grävling med tandvärk! Inte kan man sova på nätterna heller. Minsta rörelse och det sticker som knivar genom kroppen. Kära nån, vad sårbar man är.

 

 Nu är jag ju ganska envis av mig, så på söndagskvällen sa min dotter, "mamma, ska du verkligen åka till jobbet imorgon?" Och det skulle jag ju. Sagt och gjort, hon fick hjälpa mig på med strumpor och sånt så att jag fick sova med det på. På så sätt skulle jag inte behöva krångla med det på måndag morgon. Sov inte en blund på natten och på morgonen kom jag inte ur sängen utan hjälp. Så hjälpte det inte att jag sovit med strumporna på. 

 

Sen har jag stapplat omkring som en nittiofemåring i flera dagar. Och humöret sjunker. För fy, vad det är hemskt att vara beroende av hjälp, vad man än ska göra! Min dotter har en ängels tålamod, kan jag säga. Idag har hon tagit bilen till Eksjö, så då får jag klara mig själv. En stund i alla fall. Jag provade om jag skulle kunna sitta såpass länge att jag kunde skriva av mig lite frustration på bloggen. Och jag klarade det!

 

Nu när jag har gnällt av mig lite så känns det lite bättre. Jag hoppas att jag kommer ha något roligt att förtälja nästa gång jag skriver. För nu har det varit lite negativt länge. Men jag är så glad över alla hälsningar jag fått, både på telefon och via facebook. Det värmer, ska ni veta. Och kanske vänder det här eländiga ryggontet snart, så att jag kan funka som vanligt igen.