För en gång skull kan jag skriva därför mitt hjärta sprudlar av glädje! Har ju varit så vansinnigt orolig för min lilla bil. I dagar har jag skjutit upp att åka till verkstaden för att slippa bli klubbad medvetslös av dåliga nyheter. Så idag tog jag mod till mig och satte mig i bilen...vred om nyckeln...och lampan för motorfel var plötsligt inte längre tänd! Lite undrande åkte jag ändå ner till verkstaden och frågade vad det kunde vara? Troligtvis har bilen känt av något tillfälligt, fick jag höra. Det var ingen fara att köra den och om det skulle hända igen skulle jag bara komma ner så skulle de läsa av bilen. Helt enkelt jublande åkte jag hem igen.

 

Väl hemma tog jag vägen över postlådan för att ta in posten. Och där låg den!!! Boken jag så länge letat efter för att få en serie hel. Hittade den slutligen på Tradera för 25 kr. Och nu var den min! Med den älskade boken tryckt till bröstet gick jag in. Detta måste ju bara firas med en kopp blaskigt kamomillte! Jag avskyr smaken, men det ska göra min mage gott, sägs det. Och idag, tror jag på allt!

 

Klockan 13.30 har jag tid hos doktorn för min mage. Kanske går det besöket som en dans då också. Nu har jag kämpat med min magkatarr så länge att det faktiskt är dags att jag får hjälp. Ingenting har hjälpt. Får ont av att dricka vatten t o m. I natt satt jag på sängkanten och flämtade efter luft därför att magsaften kommer upp och åker ner i lungorna istället. Ingen skön känsla, kan jag meddela. Men nu har jag äntligen tagit tag i det också. Jag kan faktiskt t o m tänka mig att svälja den där eländiga kameran, om de ber mig. Bara jag slipper ha ont och kan äta igen. Vi får se vad besöket ger.

 

Igår hade dottern och jag en skön heldag i mina föräldrars sommarstuga. Vi solade och badade och slogs med miljoner getingar. Men var så glad att hon följde med, skrattande och glad. Det läkte mitt sargade hjärta ytterligare lite till. Att ta vara på nuet, carpe diem eller mindfulness, ja, det är nog inte så dumt. Ska försöka göra det lite mera. Leva i nuet och inte oroa mig för morgondagen så mycket. Och kanske kommer sonen närmare mig igen också. Hans fina Emelie ska läsa i Eksjö och kanske får Andreas jobba på Mekonomen i Nässjö igen om allt går bra. Och då kanske de letar bostad i Eksjö, vilket är lite närmare än Myresjö i alla fall. Det skulle vara roligt!

 

Och så är det ju detta faktum att jag faktiskt har två hela veckor kvar att njuta av min semester i värmen. Ibland känns livet ändå gott! Först så går det upp och sedan går det ner. Men för ögonblicket så är det upp måste jag säga och jag tänker njuta av det. Kram på er alla!

Njuter av lata semesterdagar och har faktiskt inte lust att blogga. Fast nu har jag haft envisa tankar surrande i mitt huvud ett bra tag. Så jag tänkte att, kanske, om jag skriver av mig lite, så försvinner de. Ja, det är ju i alla fall värt ett försök. Det retar mig att minsta lilla som stör mitt så välplanerade liv, kan skapa sådant kaos i mitt huvud, på ett ögonblick. Jag försöker att tala mig själv till rätta, och påpeka att jag faktiskt klarat mig genom fler stormar än jag kan komma ihåg. Men varför får det aldrig vara stiltje? Måste det ständigt och jämt storma? Det vore underbart om man kunde få njuta av livet i lugn och ro, åtminstone ibland.

 

Så vad är detta gnällande om, undrar ni? Jo, som vanligt är det alltid en kedja av saker som med varje länk drar mig neråt. Det började med en liten dust hos Försäkringskassan. Det är ju inte någon ovanlighet egentligen. Tog med alla mina papper dit, plus en massa papper som jag inte behövde ta med, för säkerhets skull. Det varierar ju väldigt från gång till gång vad de vill se. Skulle söka nytt bostadsbidrag. Damen där som hjälpte mig...alltså det är ju faktiskt därför jag åker dit, för att få hjälp med sånt jag inte vet ett smack om, sa att jag hade skrivet för lite i årsinkomst. Därför skulle de rätta till det och drog hälften av mitt bidrag, bara sådär. Tydligen anser de inte att skatteverket räknar rätt. Med mitt huvud i full spinn, räknande hit och dit, och pusslande för att få saker att gå ihop sig med betydligt mindre i plånboken, åkte jag hem. Ledsen och rädd att saker ska gå snett för mig igen.

 

Bang! Dags för nästa grej!!! Bilen går sönder! Den orange lampan för motorfel lyser konstant. I mitt bakhuvud har jag för mig att någon sagt att detta kan medföra höga kostnader. Jahopp! Vad göra? Min lilla bil är ju helig för mig. Eftersom min panikångest gör det väldigt svårt att åka kommunalt och jag har fyra mil till jobbet. Den måste bara funka! Eftersom jag nu har min andra semestervecka, så skjuter jag på eländet medan jag funderar fram och tillbaka, och bollar problemet om och om igen i mitt stackars huvud. Jag vet att jag måste ta itu med det, men var ska jag ta pengarna till reparationen? Om jag har tur, vilket jag mycket sällan har, så är det något litet fel, snabbt åtgärdat, men det kan också vara något stort och kostsamt. Suck! Är så rädd att få dåliga nyheter att jag blundar i det längsta och hoppas att problemet ska vara borta när jag tittar upp igen. Men så funkar det ju inte, tyvärr.

 

Dessa problem gör att jag sover dåligt och min mage kraschar.  Och när magen krånglar och jag inte kan äta, då är det nästan omöjligt att sova alls. Jag blir trött och problemen växer till enorma proportioner. Tillbaka i hamsterhjulet! Spring, spring, spring! Ja, nu, gott folk, har jag skrivit av mig. Vet inte precis om det känns bättre? Men det var, som sagt, värt ett försök. Skulle kanske gå ut till min lilla pärla och starta den. Jag kanske sett fel? Lampan lyser naturligtvis inte alls. Det var bara en ond dröm, eller? Ett sätt att kolla om jag lever? Man ska ju hitta de positiva sakerna i livet. Så vad är det positiva med detta.......?.......?......? Nä, jag kan inte se det. Får väl stuva om i mina tankar för att få plats för även den frågan då. Det kanske kommer till mig så småningom? Nu tänker jag skita i det här en stund till i alla fall och jobba av mig lite frustration i min trädgård. Så länge jag nu kan bo kvar och har den möjligheten. Försök att undvika gnisslande hamsterhjul, hör ni, det är INTE lätt att ta sig ur dem.

 

Äntligen kommer då den dag man längtat så efter. När alarmet surrade igång på morgonen så kunde man med ett leende stänga av det, och veta att det var sista gången på fyra veckor man hörde det irriterande ljudet. Ute blåste det kallt och regnade. Sömnigt gäspande låste jag dörren och satte mig i bilen för att åka in till jobbet.

 

I Huskvarna regnade det lika bra som hemma. På med varmt kaffe och te. Det känns väldigt skönt att ha den där halvtimman på sig innan de övriga trillar in. Man får plocka i ordning och tömma diskmaskinen och bara vara en stund. Sen kör det igång med frukost klockan nio. Fast det var ganska lugnt idag. Anki räknade ner åt mig. Nu har du bara fyra timmar kvar till semester. Hahahaha...tur de har koll på mig, eftersom jag inte har det själv.

 

Till lunch hade jag gjort en kräftsoppa. Mmmm...gott! Med färskt bröd till. Och sedan troppade folk av och jag tog itu med disken. Kändes lite konstigt ändå att lämna allt och plötsligt vara ledig så länge. Fick många kramar och önskningar om en skön semester. Tänk inte på oss ett enda dugg på din semester, sa Carine. Nejdå, det ska jag inte, svarade jag. Fast jag vet att jag nog kommer att tänka lite grand på dem ändå.

 

På hemvägen fortsatte det att regna och blåsa. Jag kände inte ett dugg för att stanna i Lekeryd och köpa en mjukglass. Förresten gjorde jag ju det i måndags när jag hade Sanna, en härlig kompis, med mig hem på besök. Så glasskiosken fick vara idag. Vindrutetorkarna gick varma hela vägen hem. Snabbt in i carporten, där jag bara blev sittande en stund och njöt av tystnaden och känslan av att vara hemma. Nu började den på riktigt...semestern.

 

Och nu när jag sitter här och filosoferar över tangenterna, så börjar det faktiskt att höjas ute. Kanske blir det en fin start på de här fyra veckorna trots allt. Fast om det fortsätter att regna så gör det inte så mycket det heller. Då har jag en anledning att begrava näsan i en bra bok och bara lata mig. Är det inte det som semester handlar om? För mig är det faktiskt det. Att få vakna när man vill. Äta när man vill. Göra vad man vill. Sova när man vill. Inga krav alls. Att ta dagen som den kommer. Det, mina vänner, är vad jag tänker göra de närmaste veckorna. Och kanske blir det något oplanerat litet äventyr också, vem vet. =)