Måste erkänna att min idé att fixa till köket kanske inte bara var av godo. Det sög fullständigt musten ur mig. Fast jag ångrar det ändå inte. Jag är väldigt stolt över mig själv att jag vågade, men jag har också haft ganska mycket värk och ångestbubblor efteråt. Så därför har jag bestämt mig för att ha en fruktansvärt lat helg den här gången. Och det har börjat  bra.

 

Efter en frisk promenad med mina stavar, och den var verkligen frisk, så har jag tagit en lång, varm dusch och sedan läst hela förmiddagen. Känner mig härligt loj. Promenaden var inte på minsta vis nöjsam. Det var fyra grader kallt och blåsten ven genom märg och ben och gjorde det ännu kallare. Men nu är det avklarat och jag kan ägna resten av dagen åt att lata mig, med gott samvete.

 

I eftermiddag kommer en väninna på besök för att prata bort en stund och se på mina kinesiska hälsokulor som jag fått i julklapp. Uh...det lät nästan lite oanständigt, men så är icke fallet. Det är ett par hårda kulor som man snurrar i handen, med och motsols, för att minska stress och träna minne och motorik. Det minskar värk och håller dina muskler och senor i form, samt löser upp muskelknutor i nacke och axlar. Och de är verkligen avstressande! Jag brukar snurra med dem medan jag tittar på tv exempelvis, trots att de ger ett klingande ljud ifrån sig, som en speldosa ungefär.

 

Jag kanske möjligen bakar bullar. Det kan vara lite avkopplande och ger en härlig doft i hela huset som man mår bra av. Sen är det ju faktiskt bra att ha i frysen ifall någon trillar in på fika. Annars är nog inte att baka min grej riktigt. Jag tycker det är mycket roligare att laga mat. Fast återigen, idag ska jag bara vara lat och ta fram färdiglagat ur frysen. Det kan duga ibland det också. Och idag blir det köttfärslimpa med potatis och sås.

 

På tal om matlagning så har jag faktiskt gjort något som jag sällan gör. Beställt tre stycken stekpannor med keramikbeläggning från tvins.com. Och de är hur bra som helst. Ingenting fastnar, och man behöver inget matfett alls, om man inte vill ha det. Det brukar sällan vara så bra som de påstår i annonserna, men i det här fallet undrar jag om det inte stämmer i alla fall. Ja, det återstår att se när jag använt dem lite mera. Det bästa är att man bara kan torka ur dem med en bit hushållspapper efteråt, och slippa jobbig disk. Jösses, nu lät jag som en av de där demonstrationsgubbarna själv. =)

 

Men nu har jag faktiskt inte tid med er mera. För jag tänker återgå till mina älskade böcker och försvinna in i sagornas värld en stund. Adios!

 

 

Ni kan aldrig ana vad jag gett mig på! Jag var fullständigt uttröttad på mitt gamla nötta kök, så, alltså fick jag för mig att renovera och fixa till. Eftersom jag bor i en bostadsrätt så har vi en inre fond till sådant som färg och tapeter. Sagt och gjort. Satte mig i min lilla bil och körde till Rusta för att kolla upp om där fanns något intressant. Och tänka sig, det gjorde det minsann! Fick massor av goda råd och förslag av en jättetrevlig kille där, som gjorde att jag tog mod till mig. Med bilen full av grejor och glad i hågen styrde jag hemåt igen. Hade tänkt att jag skulle ta det lite försiktigt och lägga arbetet på tre dagar. Alltså tog jag fredagen åt att tvätta hela köket med målartvätt. Vilket var ganska segt och jobbigt, kan jag säga. Och tråkigt. Jag ville ju öppna burken med målarfärg. När äntligen lördagen kom var jag tidigt igång med stegar och penslar och den vackra skiffergrå färgen. Så blev den tråkiga vita tapeten med små, pluttriga gröna blad, övermålad. Över köksskåpen, runt fönster och dörrar. Det tog hela lördagen.

 

Väldigt nöjd gick jag och lade mig. Fast jag kunde inte låta bli att oroa mig för söndagens arbete, vilket skulle bli att tapetsera en hel vägg och under mitt stora fönster. Jag har aldrig tapetserat förr. I alla fall inte helt själv. Och det visade sig att det behövde jag faktiskt inte den här gången heller. När jag fått upp den första våden tapet kom Sabina, min dotter, yrvaken upp och ville hjälpa till. Nu skulle tegelväggen upp. När vi äntligen var klara hade mörkret lagt sig ute. Men det blev såååå fint!

       

Det var jätteroligt att i alla fall ha gjort ett försök. Men jag tror inte att jag kommer att göra om det i första taget. Är helt mör i hela kroppen och en demolerad fot fick jag på köpet, så nu haltar jag fram som en annan tok. Men det går väl över. Jag är väl lite för gammal för sånt här kanske. Men nu har jag fått testa en gång. =D

 

Det är den 5 januari och ute ösregnar det och är 5 grader varmt. Är det inte nu det ska vara -5, solsken och en halvmeter snö? Och jag som lovat mig själv att fortsätta gå, helst varje dag, med mina stavar. Men hur kul är det på en skala? Idag har jag tagit sats hela dagen. Inte förren vid sextiden på kvällen kom jag iväg. Iklädd regnkappa och gummistövlar. Smått sur började jag gå i mörkret, men så hände något. Ju längre jag gick desto nöjdare blev jag. För det är ändå en känsla när det smattrar på huvan på regnkappan, det plaskar och rinner längs gatan, det doftar friskt och nytt och man får så mycket syre. Man tänker väldigt bra, upptäckte jag. 

 

Fast lite mjuk, vit och kall snö vill jag nog ändå ha såhär i vintertider. En liten stund till i alla fall medan man bläddrar i frökataloger och drömmer om att sätta nya rosor i slänten eller gräva upp ett nytt land under äppelträdet. Eller tänker på den där mysiga hängmattan som man så länge velat ha. Där man ska ligga och sakta gunga, lyssna på fågelkvitter och läsa många bra böcker i sommar. Om det inte regnar såklart. =)

 

För då får man flytta in under taket på altanen. Och gunga vidare i hammocken i stället. Hujedamej, vad lat jag låter. Hahaha... Fast trädgårdsskötsel är minsann jobb också. Det gäller att hitta balansen där, precis som i allting annat. Och eftersom jag fort blir trött så får man ta det i etapper. Det funkar bäst. 

 

Och nu har jag börjat skriva på en bok också...igen. Det blir väl en massa papper som hamnar i någon byrålåda, precis som alla mina andra alster. Men det gör ingenting. Jag har roligt under tiden. Och jag är så himla glad över att ha fått tillbaka förmågan. Jag skrev noveller och sagor jämt förr. Så gick jag i väggen, och plötsligt fungerade ingenting i hjärnan. Ganska konstigt att det kan bli så, och väldigt jobbigt. Jag kunde inte se på tv, inte läsa eller skriva. Inte prata heller för den delen. Jag vände på ord och sa helt andra saker än det jag tänkte på. Den där känslan kan komma fortfarande, om jag blir extra stressad över något. Men då håller jag tyst ett tag. Tills det blir bättre. Märkligt vad stress kan göra med våra kroppar. Jag antar att jag alltid kommer att vara ömtålig för stressiga situationer. Man får vara glad över att det har blivit bättre. Jag hyperventilerar inte längre och jag har lärt mig hantera ångesten, när den kommer krypande. I de flesta fall i alla fall. Kanske är det helt enkelt för att man numera vet vad det handlar om, och att man inte dör av det, trots att det kan kännas så.

 

Där ser man, nu kom jag helt från ämnet. Eller egentligen hade jag nog inget ämne. Var nog mest lite skrivsugen. Här ska ni få en härlig sommarbild från mig också. Jag tog den i somras på ett ställe inte långt från där jag bor. Vid en sjö som heter Assjön. Det är en djup sjö med härligt klart vatten och med underbar natur runtomkring. Så ha det bra tills nästa gång. ;)

Så var 2013 slut och ett nytt spännande år har tagit sin början. När jag tittar tillbaka så ser jag en hel del. Jag ökade upp från 25% arbete till 50% den 1 februari t.ex. Efter mycket gråt och tandagnisslan har det äntligen blivit lite lugnare för mig. Men det tog tid innan allt föll på plats. Med en massa hjälp av Johan, min chef och jobbcoach kan jag nog kalla honom, har vi slagits och hackat oss fram genom alla system. Det har varit ett riktigt krig, kan jag säga. Blod, svett och tårar! Försäkringskassan är en djungel där enbart de starkaste överlever. Och jag har slagits! Men utan allt stöd från Origo Resurs och alla underbara människor där hade jag blivit nertrampad i leran och gett upp. Och jag vågar ännu inte helt tro på att slaget är över. Jag går försiktigt. Men vi dröjer inte vid det eländet mera utan går vidare.

 

Jag har blivit, ska vi säga, köksansvarig, på jobbet. Det betyder att jag lagar lunch åt alla på de tre dagar jag jobbar i veckan. Måndag, tisdag och torsdagar. Och det är så kul! Jag planerar matsedel för veckan och skriver upp vad vi behöver i köket. Sedan handlar Lasse, en annan av mina härliga arbetskamrater, därför att jag har fortfarande ganska svårt att gå i affärer. Det brukar vara ca 10-15 stycken som äter. Jag tror att det uppskattas. Och det är en utmaning att hitta maträtter som jag tror de flesta gillar, och som fungerar att laga till så många, i ett så litet kök.

 

Sommaren tillbringade jag mest i min trädgård. Det finns inget så läkande som att få sätta spaden i jorden och gräva, kanta och vända. Doften av jord och växter. Sen att ta en kaffepaus på sin altan och gunga en stund i sin hammock med katten bredvid sig. Lyssna på vindens sus i träden och fåglarnas kvitter. Det är guld värt. Mitt hem har alltid varit viktigt för mig. Det behöver inte vara stort och elegant, men det är mitt. Det är där jag stänger in mig när jag hamnar i mina svackor. Det är där jag hämtar nya krafter när livet ger mig käftasmällar. Och det är där jag njuter av livet när jag mår bra. Det är där jag öppnar upp för familj och vänner och känner mig stolt över vad jag åstadkommit. Jag har mitt kök, där jag älskar att laga mat, jag har mitt sovrum där jag finner mitt lugn, jag har mitt vardagsrum där jag tittar på tv och läser mina älskade böcker och där finns min målarhörna, där jag målar mina tavlor. Så, som ni förstår, mitt hem har allt jag behöver. Och det är en av mina största rädslor, att jag ska förlora det. Att jag inte ska ha pengar nog att bo kvar. Gudarna ska veta att det är riktigt tajt ibland. Men jag har klarat det än så länge, med hjälp av mina föräldrar och min syster, om det skulle knipa. Det är så mycket av min trygghet!

 

Jag har också haft en utställning med mina tavlor på biblioteket här i samhället. Jätteroligt! Det var en del folk som kom och tittade. Och jag fick sålt ett par tavlor också. Målargruppen på tisdagar gick lite haltande i år. Det var många som inte mådde bra och hade andra jobbiga saker att ta itu med. Men jag hoppas på det nya året i det fallet. För det ger också väldigt mycket. Att få träffa människor som har samma intresse och dessutom är så mysiga, gör mig glad.

 

Min underbara dotter har haft det väldigt jobbigt i skolan bitvis. Massor av krav. Massor av arbete. Man känner sig så hjälplös därför att man inte kan hjälpa. Hon är så duktig, och så skyhögt över mig, i sin kunskap. Jag har försökt att finnas där och stödja henne så gott jag kan. Nu har hon bara en termin kvar och sedan tar hon studenten. Jag hoppas att allt löser sig för henne. 

 

Min son hankar sig fram på sina vikariat. Han jobbar på Mekonomen, i affären. Tror det är det tredje vikariatet han har nu. Det är skönt att han har arbete, men jag önskar han kunde få ett fast jobb. Fast kanske inte där han är nu. Jag vet att han inte trivs lika bra där. Det är förståeligt, eftersom han i princip mobbas av sin chef. 

 

Tja, det har varit den vanliga mixen av upp och ner det här året också. Och jag antar att det är det som är livet. Det har varit glädje och det har varit sorg. Ibland önskar jag att vägen man vandrar kunde vara lite rakare och med lite mindre gupp och hålor. Lite lugnare och tryggare. Ja...kanske det här året kommer med det...vem vet?