Läkarbesök
Igår var jag på mitt årliga läkarbesök. Skulle ha lite ny medicin utskriven. Att gå till läkaren är väl inte min favoritsyssla direkt, men...men. Jag hade dessutom lite andra frågor att ställa. Satt där i väntrummet i lugn och ro när läkaren kom och hämtade mig. Sedan hände allt i en rasande fart. In på ett undersökningsrum, upp på en brits där man blev vriden och klämd på, ner i en stol med en blodtrycksmanschett om armen, lite frågor, medicin utskriven och pang....ute i väntrummet igen. Klart!
Öh....där stod jag som ett fån med en arm i jackan och ett ansiktsutryck som liknade en fågelholk, antagligen, och undrade vad som hände egentligen. Alltsammans hade tagit en kvart, tjugo minuter. Och jag visste inte om jag hade fått svar på de frågor jag hade ens. Kändes lite som om jag blivit överkörd av en buss! Lite yr i mössan åkte jag hem medan jag försökte erinra mig vad som hänt. Fick jag någon hjälp?
Ja, jag hade fått en tid på hud i Nässjö och tid hos sjukgymnasten visade det sig. Bara jag kom hem och fick tänka igenom besöket över en kopp kaffe så. Jag har ju hört att sjukvården ska bli mer effektiv, men det får väl ändå finnas gränser? Jag måste erkänna att jag kände mig väldigt nonchalant behandlad. Som nåt löpande band eller nåt.
Min läkare är nog väldigt duktig, men jag skulle faktiskt väldigt gärna vilja att man behandlade mig som en människa och inte en sak. Saknar min gamla läkare som gått i pension. Hos henne kände man sig aldrig i vägen eller att man tog upp hennes dyrbara tid. Hon tog sig tid att förklara saker man undrade över och småpratade lite och frågade hur familjen mådde. Inte för att det ska vara ett kafferep heller, förstås, men nog var det trevligare så. De ska ju faktiskt gälla för ens husläkare. Och det bäddar ju inte för ett förtroende direkt när man dras in i en virvelvind sådär och inte ens är medveten om vad som hänt.
Fast nu är det ju gjort för den här gången och jag antar att jag hinner hämta mig tills det är dags för nästa gång. Men nog är det tur att läkarbesöken inte förekommer för ofta. Och jag hoppas att det fortsätter så. =)
Vårsol
Söndag morgon och man drar upp rullgardinen mot en blek vårsol. Den gör sitt bästa att tränga igenom alla gråa moln däruppe på himmelen. Men man kan inte låta bli att le åt den lilla glimt som syns. Nu längtar man till våren och allt det som hör till. Inte mycket snö finns kvar nu. En och annan liten fläck här och där. Och om man tittar i trädgårdslandet så börjar det sakta att röra på sig. Det syns lite grönt och snödropparna har tittat upp.
Och då vet man att snart exploderar allt i en väldig fart. Bara solen tittar fram så går allt så fort. Snart kan man börja gräva i trädgården och kanta sina land och rensa bort torrt och visset. Små myror brukar lite stelbent krypa i den mörka jorden. Fåglarna kvittrar högljutt i träden, som sakta börjar anta en lila ton av sina nya knoppar. Och i mitt videträd syns små ulliga videkissar.
Känslan av att ta sin kaffekopp och sätta sig på altantrappan och njuta av värmen mot ansiktet. Det smakar alldeles särskilt gott att dricka sitt kaffe ute. Och katten som kommer och slår sig ner som sällskap. Man kan inte gärna ha det bättre. Man sitter där och blickar ut över sin trädgård och i huvudet far olika tankar och planer på sånt som man vill göra för att göra den ännu vackrare. Tyvärr kostar det ju pengar förstås, men jag ska nog sätta lite nya rosor i år kanske. Och skaffa en odlingskrage till mina örter och kryddor.
Snart får man gå till torget nån onsdag och botanisera bland alla växter där. Eller åka ut till Gösta på Hullaryds handelsträdgård och köpa lite näpna penséer till trappan på framsidan. Jag älskar dem. De ser ut som små ansikten. Och i blomlådorna under köksfönstret blir det nog petunior, som vanligt. Det är en annan blomma jag tycker mycket om. Jag har redan försiktigt börjat väcka mina klöverblommor som sovit sin vintersömn inomhus. I dagarna som kommer ska jag ta lite sticklingar av mina pelargoner och se om jag kan få något av dem. Det är så spännande alltsammans. Nu börjar den tiden då jag helt enkelt flyttar ut i trädgården. Jag tillbringar nästan all min vakna tid där ända fram till det blir för kallt i oktober kanske. Då är det dags att flytta inomhus igen.
Idag fyller vår lilla kronprinsessa två år också. Jag hoppas hon får ett fint liv med mycket sol och värme. I alla fall vill jag skicka henne en födelsedagshälsning och ett fång av vackra vårblommor.
Historiens vingslag.
Naturen är ett ställe där jag kan hämta ny energi, rensa mitt huvud och få oron i min kropp att dämpas. Och jag har turen att bo med skog och mark alldeles utanför dörren. Jag älskar att ströva i skogen och lyssna på alla ljud, känna lukterna och se djur och växter. Det är väl något jag är uppväxt med. Pappa är jägare och ofta var hela familjen med ut i skogen på helgerna. Om så bara för att släppa vår hund, plocka bär, svamp, eller ta med fikakorgen och slå sig ner i solen och bara vara. Helt underbart!
Och på vintern blev det en tradition att åka till pappas jaktmarker och hugga familjens julgranar. Pulsa i meterhög snö och leta efter den allra vackraste gran man kunde hitta. Man kunde gå i timmar tills kylan bet i kinderna och tårna hade domnat bort i kängorna. Och sedan tinade man upp sig med varm choklad och ostsmörgåsar. Det är något vi fortfarande gör om det inte är alltför mycket snö. Mor och far har övergått till den mer smidiga plastgranen numera. De anser sig vara för gamla att hugga julgran. Men jag och min syster vill fortfarande gärna ha riktig gran med barrdoft och små gäster, i form av spindlar och annat som följer med in.
Jag bor ju i Smålands djupa skogar och det vore dumt att inte ta vara på det. Det tar mig inte ens fem minuter att komma in bland trädens skugga. Man kan nästan se John Bauers figurer bland träd och stenar.
I 14 år har jag bott på detta underbara ställe. Och jag har inte tröttnat på mina skogsstigar ännu. Jag har alla möjliga djur alldeles på knuten. Rådjur, räv, hare, grävling och en gång kom en älg springande utanför på gatan.
Det är en ganska härlig känsla att gå ut i skogen och plocka bär till en god paj att förgylla eftermiddagsfikat med. Eller kanske hitta lite svamp att stoppa i köttgrytan. Det ger en sån känsla att skaffa maten själv. Att få ihop en hel måltid med sådant man odlat eller plockat själv, gör en stolt på något vis. Det får en att tänka på de människor som levat här innan. Jag tror att det var ett bra ställe att bo på. Skogar att jaga i, sjöar där man kunde fånga fisk och bra jord att odla.
Aneby ligger vid en vacker dal där det har bott människor sedan 400 f.Kr. Det har hittats lämningar efter boplatser. Historia är spännande och ett intresse jag delar med min dotter. Bredestad dalen är ett ställe där man kan finna lugn och ro och känna vingslagen efter våra förfäder. Där finns runstenar och en av Sveriges största och mest välbevarade fallosstenar. Den restes cirka år 400 f.Kr och det är inte många som fått stå kvar. De förstördes när kristendomen gjorde sitt intåg i vårt land. Synd, tycker jag, för man kan lära sig mycket av sina förfäder. Ibland åker vi dit för att filosofera lite över både det ena och det andra, dottern och jag. Kanske lägger vi en bukett blommor och tänker på dem som fanns här före oss.
Vad hade de för liv här? Man måste vara stolt över att de klarade av kyla och strapatser så att vi fortfarande finns kvar här. Folk odlar ännu marken, jagar vilt och fiskar i sjöarna runt omkring. Efter så lång tid är den här dalen fortfarande bördig. Kanske är det stenen som hjälpt till att hålla dalen och dess omnejd fruktbar och rik på allt det vi behöver? På något sätt känner man kontakten med sina föregångare här. Det vilar ett lugn över stället som man inte finner överallt. Eller det är vad jag tycker i alla fall. Det känns trösterikt, att trots att världen snurrar så väldigt fort, så står tiden lite stilla här, på den här platsen. Det känns som om man får en klapp på axeln och ett löfte om att det finns saker som är beständigt. Man lever och man dör, men det kommer alltid att finnas platser som den här, där människor kan hämta ny energi och orka kämpa vidare.
Vänner.
Det sägs ju att när tiderna blir tuffa och när man har det jobbigt så märker man vem som är ens riktiga vänner. Och vilka som försvinner som dimma en sommarmorgon. Nå, jag har i alla fall blivit varse att jag har många goda, härliga vänner. De finns där och stöttar och tröstar utan att för den skull tränga sig på. Kort sagt alldeles förträffliga kompisar som jag har den stora äran att känna.
Det är väl kanske lite konstigt på ett sätt, eftersom jag alltid varit en ensamvarg, som gillar att vara hemma och dona med mitt. Det där med att gå ut och roa sig är liksom inte min melodi. Jag har förresten glömt bort hur man gör. Tror inte jag varit ute på riktigt sedan innan jag fick barnen. Och jag kan inte säga att jag har saknat det heller.
Men igår kväll var jag i alla fall hos en väninna som fyllt år och firade henne. Vi är tre tjejer...eller tre damer i våra bästa år, kanske jag ska säga numera, som träffades på vårt allra första jobb efter gymnasiet. Och sedan dess har vi alltid träffats tre gånger om året minst, när vi fyller år. Det är kul att ha kvar så gamla vänner fortfarande. Ända sedan man var ung och grön så att säga. Att man varit med genom hela livet och dess skeden. Först var det pojkvänner, följt av barn, bröllop och husköp. Nu har vi kommit upp i barnbarnsåldern till och med. Eller de har det i alla fall. Och man får väl inte förlora hoppet. En dag får väl kanske jag också skryta med mina barnbarn och visa bilder i långa rader på söta ungar.
Vi började på samma företag med nån veckas mellanrum,17, 18 och 19 år gamla. Och nu är vi då.....tja, alltså...i våra bästa år, kan räcka. Fast nu har vi då ett jubileum i sommar, eller jag har, eftersom jag är den äldsta av oss. Och då vill de bjuda ut mig för att fira. Detta gör mig en smula nervös. Hur bär man sig åt ute bland folk? Ja, det löser sig väl antar jag. De får väl helt enkelt visa mig.
Sedan har jag alla nya, fina vänner, på mitt nya jobb. Där finns hur många guldklimpar som helst. Jag är så tacksam för att ha träffat dem alla. De ger så mycket av sig själva och delar med sig av all sin kunskap och erfarenhet. Det känns så bra att möta människor som vet vad livet, med sina med och motgångar, är för något. Och hur man kan navigera sig igenom det. Som sagt, vänner har jag. Och de lyser och glittrar i min skattkista de också. Jag är egentligen ganska lyckligt lottad. Kram på er alla! <3
Familjemiddag.
Idag har jag haft det underbara privilegiet att få rå om båda mina barn en stund. Sonen var hemma en sväng för att äta lite mammamat, som han kallar det. Det är en skön känsla att få duka bordet för hela min lilla familj igen. Laga till sånt som jag vet att de tycker om och skämma bort dem lite extra med efterrätt också. Det är ju så sällan som jag får träffa dem tillsammans nu. Andreas bor i Eksjö och jobbar i Vetlanda. Och nu har han sällskap med en tjej från Myresjö. Så det är klart att han inte har så mycket tid för morsan längre. =)
Sabina bor hemma varannan vecka. Och det är tur, för då får jag gradvis vänja mig vid att hon också är på väg att lämna boet, så att säga. Och sedan blir det väl bara katten och jag. Nåja, det är ju som det ska förstås. Man måste väl vara glad över att de klarar sig själva och börjar sina egna liv. Fast ibland saknar jag nog den där tiden när de var små ändå. Det känns lite trist att bli äldre och, ja, man måste väl säga ensammare.
Men idag fick jag i alla fall laga till lax, potatis och kall sås. Och till efterrätt blev det chokladpudding och grädde. Vi åt alla med god aptit medan vi under prat och skratt uppdaterade oss om vad som hänt sen sist. Sen blev jag lämnad med disken medan syskonen försvann in på dotterns rum för att ta itu med dataproblem av olika slag. Kom på mig själv med att stå och småle för mig själv när jag hörde dem prata och dividera därinne. Precis som förr.
Efter lite kaffe och te blev det dags att säga hej då för den här gången. Då kliade det under fötterna på honom att återgå till sitt. Så efter många stora kramar dånade han iväg med sin gamla Volvo. Fast lillan var ändå kvar hemma. Ett tag till. Det gäller att njuta av sina fina ungar när man får chansen. De är ju det allra viktigaste jag har. De ädelstenar som glittrar allra mest i min skattkista. Är så stolt över dem. =)
Böckernas underbara värld.
Näst efter min målning är böcker min stora passion. Jag bara älskar att läsa. Allt jag kommer över. Nästan i alla fall. Att öppna en ny bok är som att öppna en skattkista, full av underbara ting. Man vet aldrig vad som döljer sig i den. Har man tur dras man in i den och får vara med om alla möjliga sorters äventyr. Resor till spännande ställen, möten med intressanta människor och saker att lära sig på varje sida. Om jag inte har en bok att läsa till hands blir jag galen.
Så, det bästa med vårt lilla samhälle är, att vi har ett jättefint bibliotek som är öppet nästan alltid. Med sitt lånekort kan man, genom att slå in sin kod, komma in vid vilken tid man vill. Vardag som helg. Mellan 7.00-22.00 kan man gå ner och låna, lämna tillbaka eller bara sitta och läsa i lugn och ro.
Idag var jag nere och njöt av tystnaden. Och att bara sakta gå mellan hyllorna och se vad som fanns inne. Tänkte tillbaka lite på den tid jag var där och arbetstränade. Ibland saknar jag det faktiskt. Att få packa upp hela kartonger av sprillans nya böcker. Stämpla och plasta in dem. Lägga in dem i datasystemen. Höra det där knastrande ljudet när man öppnar en ny bok och att känna doften av trycksvärtan. Helt underbart! Ja, jag vet, jag är lite knäpp när det gäller böcker. Men utan böcker vore livet hur tråkigt som helst.
Jag arbetstränade på vårt lilla, men välfyllda, bibliotek i ungefär fyra år. Det var så roligt! Ett omväxlande jobb. Och allt det roliga pysslet till barnavdelningen, pyntandet till jul och påsk, försäljningen av utgallrade böcker och alla spännande utställningar som vi hade. Och inte minst privilegiet att få läsa de nya böcker som kom in allra först. Att möta alla lässugna människor och dela sitt intresse med dem var så roligt.
Men det var också ganska jobbigt, tidvis. Jag hade, och har fortfarande, svårt att vara i för många personers närvaro. Det var dagar när jag fick släppa allt och bara rusa därifrån i full panik. Jag är glad att det har blivit så mycket bättre. Jag tror att det var ganska nyttigt för mig att öva mig på att träffa olika sorters folk i min egen takt. För när det gick mindre bra fanns det alltid massor av jobb att göra bakom disken, på lagret och i källaren. Och jag trivdes jättebra med de två kvinnor jag jobbade med. Vi hade mycket skoj.
När jag gick där mellan hyllorna och strök över alla bokryggar tänkte jag att jag ändå fått prova på mycket av det som jag tycker är roligt här i livet. Och böcker...ja, det kommer jag nog alltid att tycka är roligt ändå.
Ugglor
När livet känns lite tungt och jobbigt tar jag min tillflykt till penslar och färger. Ja, även när livet löper som det ska också förstås. Det känns så bra att pyssla med alla färgtuber och material. Lite lugnande liksom. Får mig att släppa lite på alla tankar som rusar omkring i mitt huvud. Stoppar tiden lite, om ni förstår vad jag menar. Man flyr in i sin egen lilla värld och stänger allt annat ute. Koncentrerar sig på vad man har framför sig. Kommer in i en annan andning.
Jag älskar att måla fåglar! Och ugglor i synnerhet. I alla fall just nu har jag fått lite mani på just ugglor. De är så vackra och på något sätt majestätiska. Min dotter bad mig att måla en lite rolig uggla i massor av olika färger. Så jag tog mig verket an. Jag frångick mitt vanliga pill med små penslar och plockade fram stora, breda penslar. Och många klara färger. Till och med lite guld fick jag med. Resultatet blev detta.
Ganska kul och helt annorlunda än det jag vanligtvis gör. Men man måste ju testa olika saker här i livet. När jag avslutat den kom jag på att jag nog ville göra en mer realistisk uggla. Så jag tog fram en ny duk och undrade vad det skulle kunna bli. Startade med en uggla i helbild. Många lekfulla färger. Men det kändes på nåt sätt inte alls rätt. Så sakta började jag att tona ner färgerna och göra den mer verklighetstrogen. Det tog mig ett bra tag men resultatet blev jag väldigt nöjd med.
Jag önskar bara att jag hade en bättre kamera så att jag kunde göra bilderna rättvisa. Men men....
Nu får vi se vad som poppar upp i mitt huvud härnäst. En ny, vit duk är uppställd på staffliet och kanske blir det en ny uggla...eller något helt annat. Inte vet jag.
Skört är livet.
Det var ett tag sedan jag uppdaterade min blogg. Ärligt talat så har jag varken haft lust eller ork. Saker har hänt som jag inte alls var med på. Och det är lustigt, men ibland undrar jag varför jag inte får lov att må bra? När jag äntligen känner att livets väg planar ut och blir lite rakare, och när allt börjar kännas bra, då brakar helvetet löst igen. Ett betongblock på minst tio ton rasar ner i skallen på en!
Så var det dags igen då. Suck! Försiktigt, försiktigt rör man sig, för att se om man över huvud taget lever? Allt gör ont! Bara att andas kräver all den ork man har. Benen känns som spagetti, man mår illa, allt man får i sig rinner bara rakt igenom en, det går inte att sova. Mardrömmar! Mardrömmar!
Sakta drar man sig upp på armar och knän med huvudet hängande. Och man ber, snälla, snälla, ta bort det onda. Allting som värker. Men man får inte lov att ge upp. Med varje uns styrka man kan hitta i sin sargade kropp kommer man svajande på fötter. Det är dimmigt. Ruskar på huvudet och försöker se klart. Hukar och ser sig vaksamt om för att se om det kommer fler rallarsvängar. Vilken smäll kommer härnäst?
Hela kroppen känns som bly. Det raspar i lungorna när man andas och hela ens skinn ömmar. Gråten stiger i ens bröst och man tvingar den tillbaka tills det bränner i bröstet. Knyter händerna hårt av vanmakt. Vill kasta huvudet bakåt och yla ut min sorg och smärta. Men det fastnar i bröstet. Vill slå på något tills knogarna blöder. Vad gjorde jag för fel? Snälla, säg mig vad jag gjorde fel??!
Inuti mitt huvud vrålar någon, "Rör på dig, ditt värdelösa kreatur! Du måste vara stark nu! Våga inte segna ner och ge upp! Du måste ta tag i det du ställt till!" Och jag letar, letar förtvivlat efter styrkan. Måste hitta den. Måste hitta styrkan. Men mest av allt vill jag bara sjunka ner till marken och försvinna bort. Det gör så ont! Allting värker! Det känns som om hela jag är gjord av tunnaste, sköraste glas. En liten vindpust och jag går i miljoner bitar. Och jag kan inte gå sönder. Jag måste finnas där nu, för en av dem jag älskar allra högst i världen. På något sätt måste jag hålla ihop. Hitta styrkan! :`(
