För några år sedan började jag måla. En väninna hade varit med i en målargrupp en längre tid och tyckte att jag skulle hänga med och testa. Och varje gång hon frågade sa jag bara att jag inte kan måla. Hur vet du det innan du provat, undrade hon? Tja, sagt och gjort, jag följde med, mest för att visa henne att jag faktiskt inte kunde måla. Och hamnade i ett underbart gäng! Vi är sex-sju stycken som träffas varje tisdag kväll i ABFs lokal. Vi målar, fikar, skrattar och pratar.

 

 

Hur det nu var så tog jag med lite färg och en liten duk. Och satte igång att kladda. Det var såååå roligt, visade det sig. Och faktum var att jag kunde. Jag kommer aldrig att bli en Renoir, men det går att se vad mina tavlor föreställer i alla fall. Hm...de flesta ska tilläggas. 

 

 

Och när så sonen flyttade ut fick jag dessutom inreda mig ett alldeles eget målarrum. Där sitter jag och kletar när jag mår bra, eller när jag inte mår så bra heller. Det är en hobby som verkligen är avkopplande. Lite soft musik i bakgrunden och att sedan få skapa. En del blir hyfsat bra, medan andra borde åka i elden meddetsamma. Ibland blir det tvärstopp, och det går inte få till något, hur man än försöker.

 

 

Då finns mina härliga målarvänner där. Alla målar vi olika saker och olika stilar, men vi kan ändå ge varandra massor av bra råd och tips. Plötsligt är man tillbaka på banan och målar som aldrig förr igen. Man får så mycket stöd och hjälp från dem, inte bara vad det gäller målning. De finns där, både i med och motgångar. Vad det än gäller. Ett riktigt supergäng!

 

 

Här är två av mina alster som jag blev riktigt nöjd med.

 

 

 

 

Vilken härlig start på dagen jag fick idag. Vaknar av att min dotter står vid sängen, i totalmörker, och med sin mobil som ledljus. "Jag tror vi har strömavbrott," säger hon. Febril aktivitet bröt ut. Letande efter ljus och tändstickor. Utanför var det alldeles bäcksvart. Hela kvarteret var nersläckt. Och här och där i grannarnas fönster lös levande ljus. Inga gatlysen funkade heller. Ni kan aldrig ana hur mörkt det faktiskt blir!

 

 

"Det blir svårt att sminka sig i detta mörkret, " konstaterar Sabina, med pannan bekymmersamt rynkad. Varvid jag kommer på att det på pianot i vardagsrummet står en femarmad kandelaber. Så vi hämtade den. Sedan fick jag hålla den högt medan hon fixade sminket. Det blev en del fnissande innan hon var klar.

 

 

Men tänk ändå vad man är van vid att ha elektrisitet i alla fall. Man blir ju totalt handfallen när sånt där händer. Men det var väldigt mysigt att äta frukost i skenet från levande ljus. Inget surr från värmepanna eller kyl och frys. Riktigt tyst. Underbart, tycker jag.

 

 

Men det blev inget varmt morgonkaffe dessvärre. Och inget löskokt ägg. Tja, det är en världslig sak, som Karlsson på taket säger. För det fixade vi så fort allt surrade igång igen. Lite kul när det händer spännande saker i vardagen sådär. En liten påminnelse om hur bra vi faktiskt har det med värme, kyl och frys, spis och lyse. =)

Idag är det en sån där dag som man kan lägga in under spalten "Rostiga spikar". Ända sedan jag gick i väggen har min mage krånglat. Minsta grej som gör mig lite upprörd eller ledsen sätter sig i magen och den kraschar ihop helt. Det är ganska störande. Jag hade så gärna velat gå ut och gå nu när solen visar sina glimtar emellanåt, men nej då. Det vill inte magen. 

 

 

Det är ganska lustigt ändå, vad kroppens alla delar hör ihop. Är man det minsta orolig kraschar magen, om magen inte funkar får man huvudvärk, får man huvudvärk drar man ihop sig och får värk i nacke och axlar. Och när man har värk i nacke och axlarnas muskler får man inte någon syre till hjärnan, vilket leder till att man blir yr så man måste hålla sig i väggarna. Inte funkar det att sova heller och då kommer ångesten. Ja, ni fattar grejen.

 

 

Idag tillbringar jag den mesta tiden på min lilla toalett. Den är inte så stor, så när jag svimmar av magvärken så tippar jag inte så långt. Annars kan man välta och dra huvudet i handfatet och få bulor stora som hönsägg. Detta kan tyckas vara en mycket märklig sak att blogga om. Men det är också en del av mitt liv. Inte den allra bästa, men ändå.

 

 

Om jag har tur går det över framåt kvällen. Det kommer, tack och lov, inte lika ofta längre. Och nu blir jag heller inte lika rädd när det händer, utan försöker bara vänta ut eländet. Livet är en strid, sa någon till mig. Och ja, det kan man nog inte säga mycket om, för det är det. 

 

 

Det positiva med detta är väl att det är lördag, och jag är ensam hemma. Då behöver jag inte anstränga mig med att hålla skenet uppe inför alla och envar. Jag kan sitta där på min lilla toa och filosofera i godan ro och vänta på nästa svimningsanfall. Men jag hoppas att ni har en bättre lördag än vad jag har. Sådär, nu har jag gnällt färdigt för den här gången. När vi hörs igen mår jag ju bättre!  =)

 

Nu har hösten äntligen kommit! Den färgsprakande årstiden som är så vacker. Doften av fallna löv, våt mossa och svamp. Fukten i luften som gör det så mycket lättare att andas. Mörkret, regnet och melankolin. Jag är definitivt en höst och vintermänniska. Jag bara älskar det. Och har alltid gjort. Att få tända lyktor och lampor och krypa upp i soffhörnet med en filt. Utan dåligt samvete kunna ägna sig åt sina böcker. Känna hur allting lugnar ner sig, saktar in och tillåter mig att vända mig inåt för att i lugn och ro komma till rätta med alla de intryck som sommaren gett. Tänka över mitt liv, mina mål och vart jag vill gå framöver. Hösten är en perfekt tid för det.

Igår var jag ledig från jobbet och skulle följa med min dotter till Eksjö där hon skulle göra sitt teoriprov för körkortet. Hon skulle göra provet kl 8.00 och jag fick sitta i bilen utanför och vänta. Det duggade ett fint regn och bilen blev snabbt kall, men jag hade med mig en bok att fördriva tiden med så länge. Provet gick bra och vi bestämde att äta något ute för att fira. 

 

 

Det blev Abborrevikens restaurang. Vi beställde varsin hamburgertallrik och fick världens portion. När vi sitter där och äter i godan ro ser jag Sabina spärra upp ögonen. Hon satt vänd mot entrén och jag vände mig om för att se vad hon tittade på. Ett helt gäng i röda västar som det stod "Utbildning Polis" på knallade in och radade upp sig vid beställningsdisken. Vi räknade till tolv stycken. Sist kom fyra poliser i gula jackor. De satte sig med buller och bång vid ett långt bord i mitten strax bredvid oss. Det var en syn kan jag säga. Jag lutade mig mot Sabina och viskade att säkrare måltid kunde vi nog inte önska oss. Sexton poliser som bordsgrannar.

 

 

Efter ett tag lutade sig min dotter fram mot mig och viskade i sin tur att jodå, det kunde bli ännu bättre, för nu kom det in ett gäng militärer också. Vi kände oss nog lite överväldigade när vi satt och åt våra hamburgare i sällskap med både polis och militär. Tror inte att det någonsin kommer att hända igen. Hahaha....=)

Idag är det tisdag och jag kommer att få möta ett mycket härligt gäng igen. Vi är sex stycken som träffas varje tisdagskväll i ABFs lokal här i samhället och målar tavlor, pratar, fikar och har det allmänt trevligt. Det roliga är att vi har så olika sätt att måla allihop och det gör att vi lär oss massor av varandra. Vi pratar och skrattar och ibland har någon bakat en kaka till fikat. 

 

 

När jag kom med för ett par år sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna måla. En väninna till mig var med och tyckte jag kunde följa med och testa. Jag förklarade bestämt att jag inte kunde ta ett penseldrag. Det gjorde inget, sa hon, du kan titta på. Till slut gav jag med mig och hängde med. Och det är så ROLIGT! Har inte ångrat en sekund att jag hoppade på. 

 

 

För något år sedan hade hela gruppen vernissage på biblioteket här. Och det kom faktiskt mycket folk för att titta. En av oss sålde en tavla också. I mars-april hade jag en egen visning där. Det kom en hel del folk även då. Några tavlor har jag sålt. En del är jag riktigt nöjd med medan andra inte blir som jag vill hur mycket jag än försöker. En period var det tvärstopp. Kunde inte få ihop något. Men så är det nog, tror jag. Den tiden hade jag det ganska kämpigt med annat också och då är det inte lätt att vara kreativ.

 

 

Idag ska det bli kul att träffas för det har varit en sån där dag när allt känns lite motigt. Då behöver man sina vänner. Kände mest för att dra täcket över huvudet och bara sova vidare i morse. Det var så mörkt. Låg länge och bara lyssnade på surret från värmepannan och klockan som tickade i köket. Vickade lite på tårna för att inte somna om. Vissa mornar är det hemskt att kliva upp. Ja, ni vet. Till slut kom jag i alla fall iväg till jobbet och där hinner man inte vara trött. Jag lagar mat åt mina härliga jobbar kompisar. Fixar frukost först och sedan lunch. Matlagning är ju ett annat sätt att vara kreativ på. Och jätteroligt även det. Fast det berättar jag om en annan gång. Nu måste jag packa ner mina färger och en ny duk att börja på ikväll. Vi hörs!

Det var med viss bävan jag körde till jobbet idag. Det är ju idag det smäller, så att säga. Årets fest för många. Älgjakten. Till min förvåning såg jag inte röken av en enda jägare, hund eller ryggsäck någonstans. Och inga älgar heller, för den delen. Ganska märkligt. Det brukar krylla av gröna gubbar annars! 

 

 

Jag kommer från en familj som är inbitna jägare. Pappa jagar. Morfar jagade. Hemma hängde det horn och uppstoppade saker på väggarna efter fällda troféer. Det hände att man var med ute ibland och visst var det spännande. Fast det roligaste var nog harjakt med hund i spårsnö, som pappa säger. Höra hunden ge skall och driva haren framför sig. Det är kul! Men nu är det länge sedan jag var med.

 

 

Och nog är det ganska härligt när man kan stoppa lite kött i frysen. Älgfilé går inte av för hackor, eller älgskav, hargryta och rökt rådjur. Mmmm.... Man kan ju alltid hoppas att far min har lite tur där ute i skogen, så man får smaka.

 

 

I alla fall...när jag åkte hem från jobbet senare idag, kom jag till Sund. Och där fick jag stanna och släppa över en älgko med kalv som travade över vägen. Och de gick inte ens på övergångstället! Vad lär mamma älg sina små igentligen? Hur som helst så är de väldigt vackra att se på. Så graciösa när de springer på sina långa ben. Jag kunde inte låta bli att önska att de skulle klara sig genom jakten och få leva vidare. De försvann in i skogen och jag körde iväg igen. När man får dem så nära inpå så märker man vilken liten bil man har (Nissan Micra). Och jag kan inte säga att jag gärna vill ha dem i knät, så jag hoppas inte jag ser flera på vägen. Det var nog med älgsafari för min del. Men det gäller att ta det försiktigt på vägarna nu. Tänk på det, mina vänner, och ha det gott i höstmörkret.

 

Jaha, då sitter man här framför datorn och stirrar på skärmen som en vettvilling. Och gör det man aldrig trodde man skulle göra. Nämligen blogga. =)

Jag har alltid tyckt om att skriva och jag vet inte hur många gånger jag börjat skriva dagbok. Problemet är att det nästan alltid runnit ut i sanden. Kanske det går bättre den här gången. Vem minns inte sin första dagbok? Tror jag fick min någon gång i tioårs åldern av mamma och pappa. Jag minns känslan när jag tryckte boken mot bröstet och skyndade mig in på mitt rum för att börja skriva. Min första var med ett fint hästhuvud på och ett pyttelitet lås, format som ett hjärta. Och jättesmå nycklar till. Så skrev man namnet på den kille man, för ögonblicket, tyckte var sötast i skolan. Och ramade in namnet med hjärtan och blommor. 

Det där stadiet av mitt liv har jag, som tur är, lämnat bakom mig för åratal sedan. Hahaha... Men lusten att skriva finns kvar. Under hela mitt liv har jag skrivit. Först terroriserade jag min stackars syster med olika sagor och berättelser, sedan blev det noveller av alla de slag. Skickade in en del på tävlingar och sånt. Så fick man barn och livet kretsade runt helt andra saker. 

År 2001 gick jag in i den där berömda väggen. Eller kraschade in i den som en humla mot vindrutan på en bil i 200 km/h snarare. I alla fall kändes det så. Hela ens existens låg i bitar runt omkring fötterna. Jag fick panikångest, posttraumatisk stress och social fobi. Och lite annan skit på köpet. Min kropp stängde bara av. En jätteäcklig känsla! Jag sjönk ihop i en hög på toalettgolvet och kunde inte röra mig. Jag var så törstig och tungan kändes som den var flera nummer för stor i munnen. Det gick inte att andas. Jag grät för ingenting. På nätterna var min ångest värst och jag hade så jobbiga mardrömmar att jag bara skakade. Mina barn var underbara, så små som de var. De kröp intill mig i sängen och höll mig i handen tills jag kunde andas igen. Min son som då var tio-elva år hämtade min medecin, medan min lilla fyraåriga dotter, hämtade en papperspåse att andas i. Många är de gånger som jag haft dåligt samvete för hur de fick ta hand om mig, när det igentligen skulle vara jag som tog hand om dem. Men vi klarade oss. Med hjälp av mina stöttande föräldrar och min fina syster som åkte skytteltrafik, natt som dag, för att få mig upp på fötterna igen. Sen dess har jag kämpat med att samla ihop bitarna av mig igen. Det har inte varit lätt, men jag har också lärt mig en hel del under resans gång. Och där har jag verkligen haft hjälp av mitt skrivande. Att skriva av sig sin ilska, ångest och sorg, har för mig varit ett andningshål. I sex år gick jag på samtalsterapi i Eksjö. När inte det gav mig  något mera fick jag komma till en underbar psykolog i Jönköping. Under fyra år gick jag hos henne. Och långsamt började bitarna av mitt kraschade liv falla på plats igen. Jag har blivit så mycket starkare, men jag kämpar ännu.

Men nu får det räcka för den här gången. Klockan närmar sig sängdags och imorgon väntar en ny dag. Med nya möjligheter, får man hoppas.